Lapplands ensliga rymder, science fictionartade himlafenomen, den darrande linje som alltid binder samman de döda med de levande. Jokkmokk-poeten Maria Vedin är sina ämnen trogen i den nya, mycket luftiga diktsamlingen Måne över hyreshus, som är utgiven av Uppsalaförlaget Edda.
Det luktar järn och blod, döden river i en kropp som inte riktigt vet på vilken sida om linjen den står, månen plågar nässelskogarna med samma melankoli som hyreshusen, norrsken och halofenomen, otäcka drömmar om inkräktare, syrebrist, brända landskap, kroppar som töms på vätska och prerafaelitiska drunkningsscener. Maria Vedin använder ett förråd av bilder som kunde vara hämtat ur en zombiefilm och staplar dem långsamt på varandra i åtta korta sviter som tillsammans formulerar något som skulle likna en dystopi om det inte var för att diktjaget låter bli att beklaga sig. Den pågående undergången ger snarare intryck av en oundviklig apokalyps och diktjaget – som på en gång befinner sig utkanten och i centrum – slår lojt fast:
jag bär in hösten
det finns inte mer att rädda
ur näckroshaven
Ibland blir den svalt olycksbådande men ändå lakoniska tonen nästan så distanserat övertydlig att läsaren förlorar intresset. Men å andra sidan är Maria Vedins stora styrka att hon då det blir som allra bäst presenterar ett betraktande som kännetecknas av en paradoxalt sneglande direkthet. Ibland känns det som om diktjaget beskriver en rent allmänmänsklig besvikelse som bottnar i rymdålderns dubbeltydiga framtidsoptimism.
vi sitter i ett ruckel i lapplands inland
med tv:n, frysboxen och världens
första människa i rymden
i radioutsändningen
gnistrar stjärnorna och norrskenet
sprakar minus 29
det är natt
helvetesportarna öppnar sig
Måne över hyreshus, och möjligen Maria Vedins hela författarskap, kan läsas som en orolig (och ibland bara rolig) besvärjelse över en ekologi som är på väg att haverera på ett sätt som vida övertriumferar de undergångsvisioner som födde både rymdprojektet och det kalla kriget. Det långsamt kvävande dödsrike som den överexploaterade jorden är på väg att bli är långt mindre elegant än det bombastiska fyrverkeri som tidigare framstod som planetens självklara slut, och som i varje fall var tillräckligt tydligt för att vara möjligt att bekämpa. Stilla försurning är inte alls lika storstilat som stjärnornas krig.