Saknar det personliga tilltalet

I debutromanen Hon går genom tavlan ut ur bilden (1996) visade Johanna Nilsson att hon vet något om hur man skildrar psykisk smärta. Sedan dubbelporträttet av Hanna - utfrusen och mobbad, senare självdestruktiv och inlagd på sluten psykiatrisk avdelning - har Johanna Nilsson skrivit flera böcker om skadeskjutna gestalter i utkanten: gatumusikanter, manliga lyxprostituerade, transvestiter, cancersjuka. Hon gör det med lätt hand och ibland kanske lite väl schematiskt och politiskt korrekt.

Ungdomsböcker skriver hon också, och spänningsromaner under pseudonymen Amanda Lind. Om jag skulle lyfta fram en eller två böcker ur hela Nilssons produktion skulle det vara just debutromanen och möjligen bok nummer två, Flickan som uppfann livet, om den utagerande Uppsalagymnasisten Fanny. Så gott som samtliga av Nilssons böcker kan på ett eller annat sätt sägas behandla frågan om individens kamp mot ett anonymt samhälle, men dessa två första romaner där huvudpersonerna är vanliga ovanliga unga kvinnor (i stället för de något konstruerade utkantsgestalterna), upplever jag som hennes starkare. Och det är med viss förväntan som jag öppnar Gå din väg men stanna, den fristående fortsättningen på Hon går genom tavlan ut ur bilden.

Så, i romanens första stycke: "leverfläckarna bildade hemliga tecken överallt på hennes kropp, hon brukade tänka att hon var en stjärnhimmel", och jag minns omedelbart hur det är att läsa Johanna Nilsson. Den där stilen mellan poetiskt och patetiskt, äkta och tillgjort. Detta är Johanna Nilsson-vokabulären: hudlös, hjälplös, skulderbladen, skir, sommarfräknar, vilddjur, viska. Men meningarna länkas i varandra och jag vill inte sluta läsa, för det finns ett sällsamt sug i denna stil. Driven framåt på vågor av klichéer som plötsligt slår över i bilder som blir verkligt meningsfulla.

I uppföljaren har Hanna blivit en framgångsrik författare. Hon mottar priser och stipendier, hon blir förälskad, flyttar ihop och får två styvbarn på köpet. Samtidigt förblir hon jagad av den psykiska sjukdom som kanske är romanens verkliga huvudperson. Ett övergripande mysterium som ska lösas: vi anar att sjukdomen delvis bottnar i en svår uppväxt, vi vet att den kommer till uttryck genom ångestanfall och missbruk. Men vilken diagnos är den rätta? Vilken behandling fungerar?

Hanna rör sig mellan psykiatriker med olika vetenskapliga och ideologiska utgångspunkter. Hon testar hypnos, hon missbrukar tabletter, hon upplever att "någonting kemiskt saknas i hennes hjärna". På flera sätt kan Gå din väg men stanna beskrivas som ett inlägg i debatten om svensk psykvård, och ett tänkvärt sådant.
Och sedan händer inte så mycket mer. Sjukdomen är i förgrunden, livet i bakgrunden och inte särskilt intressant i sig. Ordet ångest nämns ofta, men kanske kan man inte säga så mycket mer om ångest än att den är och att den drabbar. Att beskriva dess själva tillstånd leder ofta till tomma ord om ?tryck över bröstet? och ?klor som river? ? så också hos Johanna Nilsson.
I den första berättelsen om Hanna från 1996 möter läsaren en huvudperson som är utsatt och förnedrad och som reagerar på detta med en trotsighet och hatisk uppfattning om sin omgivning som är fullt begriplig. Men samma huvudperson är också oroande i sin rädsla för att växa upp, sin avsky för kvinnokroppen, sin strävan efter att besegra biologin.
Debutromanens Hanna är komplicerad och köttslig, hon berör och inbjuder till identifikation. Därför är det underligt att uppföljarens skildring av Hannas sjukdom lämnar läsaren tämligen kall. Delvis beror det på att Nilssons ton träffar mer rätt när hon skriver om flickor än om kvinnor, delvis på att sjukdomen ofta utspelar sig utanför romanens scen: "Sedan gjorde det bara ont. Hon grät medan det pågick."
Ett annat problem är att det som läsaren tillåts se av Hannas ätstörningar och ångest sällan eller aldrig får bli konkret och äckligt. I stället är sjukdomen estetiserad, kanske till och med sakral, och detta på ett för författaren typiskt sätt - Hanna är "högsensibel" och har "svarta fjärilar i hjärnan".

Eftersom Hanna och Johanna uppenbarligen delar en del erfarenheter (oklart hur många), blir den metadimension som jag inte kan bortse ifrån som läsare också del av det konstnärliga greppet. En diskussion om sanning kontra fiktion känns kanske en smula trött, men faktum är att Gå din väg men stanna aldrig blir så intressant som när berättaren som talar ur Hannas perspektiv, smälter ihop med författaren i ett märkligt gränsland där man inte vet vem som talar, vem som är sjuk och vem som tolkar sjukdomen.
Samtidigt är jag inte säker på att jag upplever Gå din väg men stanna som en särskilt personlig roman. Det är för tillrättalagt, det saknas en person bakom "högsensibiliteten". Vid ett tillfälle anar jag henne, och det är när hon, romanförfattaren, pussar mobildisplayen, charmad av den dyslektiske pojkvännens felstavade sms. Sedan försvinner hon igen bakom en ordvägg av: brinnande lungor, avgrundshunger, svarta ormar, Hannamörker.