Sammanlänkade i ur och skur

Kan man fira en skilsmässa? Händelserna 1809 som ledde till att Finland och Sverige tvingades gå skilda vägar har under året blivit föremål för högtider, invigningar, konferenser, seminarier, diskussioner och skrifter av skiftande slag. Om man tar det nyligen invigda konstverket framför kulturcentret Hanaholmen i utkanten av Helsingfors som utgångspunkt för en betraktelse över vad som hände och hur detta påverkade de båda länderna blir det än svårare att förstå allt tal om skilsmässa och jubileumsår.

En finländsk och en svensk konstnär - Kaarina Kaikkonen och Elisabet Sagefors - har samarbetat, ett möte har uppstått. En lång räcka röda granitblock löper från strand till strand. Den finska sidan består av kroppslösa kavajer i metall som krälar över de flata stenarna - tomma ärmar sträcks fram som i vädjan. De möts på mitten av nakna stenblock utan figurer. Ett övergivet folk? Ett broderfolk som schappat? Ett folk som gått sin egen väg och lämnat klädskal efter sig? Traumatiskt, svårt, men för vem? Verket är öppet för olika tolkningar.

Äktenskapsmetaforiken är hur som helst missvisande. Det är i alla fall vad Uppsalahistorikern Torkel Jansson i sin bok Rikssprängningen som kom av sig vill göra gällande. Med hänsyn till hur historien mellan Finland och Sverige började och utvecklade sig är det en relevant synpunkt. De båda länderna var aldrig förenade i en union. Vid Fredrikshamnsfreden med Ryssland 1809 delades två länder som hade vuxit fram som en organisk riksenhet.

Trådarna mellan länderna var dessutom så många och starka att de närmast bildade en tross - åtskilda, men i politikens ur och skur starkt sammanlänkade. Det är allt som förenade och fortsätter att förena Sverige och Finland som är ämnet för Janssons bok. Han börjar med grunden, lagarna, och slutar med dikten och skolböckerna.

Jansson lyfter fram det avgörande förhållandet att det var Sveriges rikes lag som fortsatte att gälla i storfurstendömet Finland. Han granskar de olika lagutgåvornas verbala och typografiska variationer över tiden med lupp. Under autonomitiden - tiden fram till självständighetsförklaringen 1917, Janssons huvudsakliga period - var riksbegreppet förbehållet Ryssland. Det måste ha känts som en triumf att 1920 trycka Finlands rikes lag på försättsbladet. Men oavsett hur man kastade om rubrikerna och grafiskt betonade än det ena än det andra var innehållet i stort sett detsamma över decennierna: svenska lagar, med andra ord inhemska även i Finland.

Almanackor, undervisningsmaterial, klingande dikt - ingenting undgår Janssons historiska sökarljus. Som organisationshistoriker och framstående Nordenexpert närläser Jansson också engagerat olika dokument för att diskutera Finlands ställning som stat och nation under föreningstiden med Ryssland. Kommittébetänkandena rörande allt från skogsvård till apoteksväsende talar sitt tydliga språk: närmare Sverige och distans till Ryssland.

Den svenska dikten om återförening ljöd under årens lopp allt svagare - de storordiga vändningarna gav inget eko på andra sidan Östersjön. Janssons ambition att finna allt som stärker den redan starka tesen ger inte utrymme för ett reflekterande kring hur de ibland enögda svenska kärleksförklaringarna på vers understundom kunde förbytas i ett främlingskap inför ett folk och en litteratur som stod på egna ben.

Resonemangsäktenskapet med Norge (1814-1905) sprack, men banden till Finland klipptes aldrig av. Vi kan från både svensk och finsk sida minnas 1809 och fira vår gemensamma historia och våra alltjämt starka band.

Sammanlänkade i ur och skur

I dag är det Finlands självständighetsdag, och firandet av märkesåret 1809 fortsätter. Uppsalahistorikern Torkel Jansson belyser i sin nya bok allt det som förenade, och som fortsätter att förena, Sverige och Finland.