Sanningen om hotbilderna

Watergateskandalen och Vietnamkriget förnyade amerikansk journalistisk. Över nyhetsrapporteringen lades ett moraliskt raster. Det var uppenbart att etablissemanget ljög eller på alla vis dolde sanningen. Journalisterna tvingades att arbeta mot, inte som förr med, makten. De blev en motpart.Seymour Hersh är, vid sidan av Washington Posts Bob Woodward, denna reportergenerations främste representant. Mannen som avslöjade massakern i Song My och som under åren gått från scoop till scoop har nu, för New Yorker, tagit sig an president Bushs utrikespolitik. Hans reportage, utbyggda och uppdaterade, har samlats i Chain of Command: The Road from 9/11 to Abu Ghraib.ArkivstudierTill skillnad från Woodward är Hersh ingen insiderjournalist. Han får inte fram sina nyheter genom intervjuer med elitens representanter utan genom ett idogt letande i arkiv. Källorna är oftast byråkrater på mellannivå som ger honom ledtrådar och länkar att gå vidare med.Att Hersh drygt 30 år efter avslöjandet av de amerikanska soldaternas mord på hundratals vietnamesiska bybor gör sitt livs näst största scoop, tortyren och förnedringen av irakiska fångar i Abu Ghraib-fängelset, verkar nästan högre makters spel.Återigen konfronteras han med en makt som löpt amok, med lögner, mörkande och förnekande.Medveten politikSeymour Hershs stora insats är egentligen inte avslöjandet i sig. Vad han framför allt belägger är att missförhållandena inte, vilket Vita huset fortfarande hävdar, var isolerade händelser utan resultatet av en politik som presidenten själv godkände. Det förelåg ett tydligt samband mellan den olagliga förvaringen av fångar på Guantánamo — Bushs beslut att ignorera Genèvekonventionen — och händelserna i Abu Ghraib. De meniga soldaterna förstod att det var fritt fram. Avsaknaden av klara order berodde ytterst på en medvetet genomförd normupplösning från Ovala rummet.Hersh visar övertygande att invasionen av Irak baserades på ideologi och illusioner. Fakta och information som talade mot beslutet ignorerades. Avvikande uppfattningar betraktades som utslag av illojalitet. Det fanns en högre sanning som inte fick ifrågasättas. Mot den bakgrunden var det nästan givet att ändamålen fick helga medlen och att kriget fick en annan utveckling än den väntade.Resonemang saknasDet är en pessimistisk betraktelse och Seymour Hersh väntar sig inte någon förbättring. Varken USA eller den övriga världen har blivit säkrare, snarare tvärtom.Hersh är moralist. Han ägnar ytterst, om ens någon, tid åt att problematisera våldsanvändning. Här saknas resonemang om gradskillnader och speciella förutsättningar. Sådana ägnar sig däremot statsvetaren och författaren Michael Ignatieff åt. The lesser evil: Politics in an age of terror blir därför ett intressant och värdefullt komplement till Chain of command.Ett nödlägeUtgångspunkten är frågan hur en demokrati kan skydda sig mot terrorism utan att själv förfalla till terror. Attackerna den 11 september utgjorde ett nödläge, en extrem situation där medborgarna tvingades att sätta sin lit till staten. Det fanns inte tid för överväganden. Allting underordnades den akuta uppgiften att skydda mänskligt liv.Slutenhet nödvändigUnder sådana förhållanden begås misstag. Statens rätt att utöva tvångsåtgärder blir mer påtagliga. Men under en nationell kris accepteras de allmänt som ofrånkomliga. Vissa medborgerliga rättigheter måste begränsas, kontroll och insyn stärkas på bekostnad av personlig integritet. Hemlighetsmakeri och slutenhet blir nödvändiga.Alla dessa inskränkningar kan accepteras om de beslutas om i öppenhet, om kontrollstationer — parlament, domstolar — har makt och möjlighet att granska och ingripa. Det gäller att minimera de övergrepp som ibland är nödvändiga för att bevara det demokratiska systemet.En utmaningKampen mot terrorism blir därför en både konkret och principiell utmaning. Ignatieff föreslår ett antal test för ansvariga politiker som överväger tvångsåtgärder: Strider de mot individens värdighet, mot grundläggande mänskliga rättigheter? Skadar de rättssäkerheten? Är de verkligen effektiva och nödvändiga både på kort och lång sikt? Kan inga andra åtgärder vidtas? Har besluten undergått politisk eller juridisk prövning?Men etiska gränsdragningar i teorin är en sak. I den verkliga världen finns inga perfekta lösningar. Ignatieffs analys och scenarier är realistiska och skrämmande. Vad händer till exempel med statens auktoritet, som i slutänden vilar på dess våldsmonopol, om terrorister förfogar över massförstörelsevapen? Vi står på gränsen till en ny epok. Demokratierna måste våga se sanningen om hotbilderna för att kunna konfrontera dem och samtidigt hävda sina värderingar.Arbetet har bara inletts och resultatet är hittills, det visar både Chain of command och The Lesser Evil långtifrån tillfredställande.