Stig Larsson har känt avund två gånger i sitt liv. Den ena gången stod han bredvid scenen och såg Thåström briljera i Imperiets legendariska återföreningsspelning på Ritz 1988. Han kände sig liten i jämförelse, och det sög. Den andra gången inträffade när han kom ut från biografen efter att ha sett en fantastisk De Niro i Scorseses New York, New York. Om en tjej stod inför det delikata problemet att välja mellan De Niro och Stig Larsson så vore det rätta valet den förstnämnda. Det sög ännu mer. I alla andra fall framstår Stig Larsson själv som det riktiga valet för en tjej (inte kvinna, alltid tjej), i varje fall från hans egen horisont. Det tycker han fortfarande, även om det har blivit lite svårare att få till den där direkta kommunikationen - att placera sin hand i den tilltänktas skrev är kanske det bästa sättet att nå målet. Kropp, ansikte och mod är inte vad de en gång varit. Men det ändrar förstås inte på faktum i sak.
Ingen svensk författare har byggt sin egen myt med samma envetenhet som Stig Larsson. Ända sedan debuten med den betydelsefulla Autisterna (1979) har Larsson mässande slagit fast sin egen genialitet. Och på något sätt har strategin fungerat. Den manliga genikult som Larsson odlar saknar visserligen täckning, men i sina bästa stunder är han en fullständigt lysande författare och dramatiker, även om han knappast skriver rakt in i den internationella litteraturhistorien, som han själv tycker. Och något av den levande legend som han gång på gång dubbar sig till är han faktiskt. Om man hamnar vid ett bord fyllt av svenska kulturarbetare tar det inte många öl innan Stig Larsson-historierna dyker upp. Det finns många som vill spegla sig i honom, men inte för att han är ett geni, utan snarare för att han tar litteratur och konst på ett så stort allvar och helt uppenbart prioriterar konsten framom allt annat. Dubiösa uttalanden gör en inte, som Stig Larsson tror, till en sanningssägare, men de kan visa att man bryr sig mer om sin litteratur än sin offentliga bild. Och det kan väcka både hat och beundran.
Det känns som om allt håller på att ta slut är Stig Larssons berättelse om sitt eget liv, så sant som han minns det, med fokus på det amfetamissbruk som han efter en hjärtinfarkt, ett krackelerat äktenskap och en förhållandevis bedrövlig vardag för ett par år sedan beslutade sig för att lämna. Boken ska inte uppfattas som ett försök att tävla med den produktion som slutade med Avklädda på ett fält vid millennieskiftet. Stig Larsson kommer aldrig att överträffa sina tidigare mästerverk. Men ambitionen är ändå hög. Det känns som om allt håller på att ta slut ska helst inte likna något annat du läst, och framför allt ska den övertyga dig om det idiotiska med att pröva centralstimulerande droger. Det där sista fungerar. Stig Larsson, som i slutet av 80-talet började använda amfetamin som ett arbetsredskap i sitt skrivande, vandrar fram i en avskräckande ensamhet och den känsla av utvald upphöjdhet han vill förmedla är inte unik, utan känns väldigt bekant för den som har erfarenhet av missbruk.
Dramaturgiskt skulle boken kunna vara influerad av den av författaren så hatade bloggen. Stig Larsson kommenterar genomgående sitt skrivande och berättar en mängd destruktiva, fina, fåfänga och ofta underhållande historier ur sitt liv i en kronologi som följer den rörliga tanken.
Ensamhet är förödande och kanske är det därför bokens bästa delar handlar om den homosociala triangel som kommit att bli fundamentet i Larssons liv. I det första hörnet står den självdestruktiva författaren, i det andra den alltjämt tjackberoende Kim, legendarisk i den första punkvågen och dömd för rånmord, och i det tredje Horace Engdahl. Stig Larssons kärlek och orubbliga lojalitet mot sina två rätt så otippade bästisar är en rörande bild av vänskap.
Både Kim och Horace fungerar också i en läsning av biografin som en pendang till Maja Lundgrens lika episka som omdebatterade Myggor och tigrar, men med en utgångspunkt från patriarkatets andra planhalva. Precis som Lundgren berättar Larsson rättframt om det kulturella finrummets hierarkier och låter dessa studsa mot tungt kriminella motsvarigheter. Men där Lundgren rörde sig i den napolitanska camorrans miljö möter Larsson representanter från Stockholms undre värld. Att Larsson är medveten om parallellen märks inte minst på att han upprepade gånger poängterar att de människor som, ibland ganska hänsynslöst, lämnas ut ska få godkänna sin medverkan. Stig Larsson skulle helst skriva kvinna med Q och med sitt närmast misogyna skrävlande om att knulla DI-elever på Sergels torg och välja ut tjejer med låg självkänsla på krogen gör han klart att han toppridit systemet. Men samtidigt framstår han som en konstruktivist som inte ens antyder att kvinnors sämre förutsättningar sitter i ett biologiskt faktum.
Genom helheten molar också en rädsla inför insikten om att han övervärderat sig själv, om inte som författare så som människa, och det är kanske nästan lika viktigt. I den spruckna spegelns febriga uppriktighet sträcker Stig Larsson ut en hand som desperat trevar efter tillhörighet. Jag hoppas någon fattar den.