På andra sidan av ett långt yrkesliv bestämmer sig en psykiater för att berätta sina föräldrars och patienters historia. Efter samvetsförebråelser och tvivel – kan man ta sig rätten att berätta i någon annans ställe? – fattar hon ändå pennan och börjar skriva. För vem ska annars göra det? ”Och om inte nu, så när?”
Annika Thors Om inte nu så när är en tjock roman där den svenska flyktingpolitiken under andra världskriget kanaliseras genom ett antal människoöden i beredskapstidens Stockholm. Boken är Thors andra i ordningen som riktar sig till en vuxen läsekrets, men flyktingtemat är inte nytt – debuten med ungdomsboken En ö i havet (1996) behandlade de judiska flickorna Steffis och Nellis liv som flyktingar i Sverige, och har även filmatiserats. I efterordet till den nya romanen beskriver Thor hur hon åter närmat sig flyktingskapet som tema, men att hon denna gång kunnat stötta sig på 20 år av ny forskning kring den svenska flyktingpolitiken under krigsåren.
Och det märks att Thor gjort rejäl research. Genom att väva ihop tyska emigrantöden med människorna på andra sidan luckan i Utlänningsbyråns kontor på Riddarholmen, där emigranter och flyktingar kunde anhålla om uppehållstillstånd, tornar det byråkratiska maskineriet och den bakomliggande storpolitiken upp sig som en mörk fond över de små människorna.
Maktspelet mellan olika tjänstemän på byrån, samt den alltmer kraftlöse men idealistiske byråchefen Stig Holmbergs mödor att stävja ytterliga restriktioner mot flyktingarna från Tredje Riket, laddar torra policydokument och historiska sammanfattningar med energi.
På så vis fungerar också Thors roman som viktig allmänbildning: Hur många är det egentligen som känner till överenskommelsen kring visering som fattades mellan Sverige och Nazityskland, där ett ”J” stämplades i passet på tyska judar? Innan axelmakternas krigslycka tog slut i Stalingrad 1943 innebar bokstaven att dörren till Sverige för flyende judar var stängd.
Att vara flykting i Sverige i slutet av 1930-talet och i början av 1940-talet var att ständigt stå under statens lupp och vara föremål för misstankar om illegal politisk verksamhet. Skildringen av snickaren Paul Winckelmann och hans rumskamrater för också tankarna till Peter Weiss Motståndets estetik där politiskt aktiva exiltyskar hukar i trånga Stockholms-kök på flykt undan säkerhetspolisen.
Thors läsare får också besöka Bollhusmötet i Uppsala våren 1939, som Ola Larsmo tidigare skildrat i Djävulssonaten (2007), och uppleva tidens starka antiseminitiska stämningar i det akademiska Sveriges högborg.
Så varför lämnar romanen mig ändå med en känsla av besvikelse? Min första invändning är nog orättvis, samtidigt som den faktiskt talar för Thors roman. Under läsningen kommer jag nämligen på mig själv med att vilja läsa en helt annan roman, en roman om vår samtid, där nyhetsglimtar från tvångsavvisningar av flyktingar till Irak och reportage från Migrationsverkets förvar präglar svenskars vardag – men alltid i periferin. Vilka är människorna med dragspel och fioler som morgonpendlarna svär efter, eller de hålögda arbetarna i Malmös hamn som nästan alltid är invandrare (se Kristian Lundbergs Yarden)? Det har förstås inte varit Thors avsikt att svara på dessa frågor, men jag föreställer mig att en roman som lät dubbelexponera de båda tidsplanen skulle bli mindre av historisk anekdot, mer av engagerande roman.
Min andra invändning gäller språket. Thors språkbehandling är rutinerat säker och tydlig. Men tydlighet kan ibland gå över i övertydlighet, vilket gäller den här romanen i sin helhet. Läsaren lämnas som passiv åskådare av en rad ihoptvinnade berättelser vars karaktärer ofta förblir endimensionella. Att sedan romanens kärlekshistoria nummer ett kröns med en ”happy end” i romanens slut är olyckligt och närmar sig melodramens tonfall: Ingrid Widegren som mirakulöst reser sig ur sin sinnessjukdom och återförenas med Arnold Cohen, som nyss lämnat det svenska interneringslägret där han placerats efter falska anklagelser om illegal politisk aktivitet. Att på det viset lugna och trösta läsaren är synd på ett så rikt och intressant material.
Se människorna i periferin!
Annika Thors nya roman skildrar den svenska flyktingpolitiken under andra världskriget. Markus Huss känner sig lite besviken och vill hellre läsa en roman om vår egen tid.
Svenska soldater hjälper finska flyktingar med deras tillhörigheter vid ankomsten till Haparanda i September 1944.
Foto: Prb / SCANPIX
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
LITTERATUR
Om inte nu så när
Annika Thor
Wahlström & Widstrand
Bäst: Skildringen av myndigheters maktdynamik
Sämst: Läsaren förblir passiv åskådare