Se mig, älska mig!

Vissa litterära projekt har sina inbyggda risker. Att skriva dialog på dialekt är ett sådant projekt. Blir det inte rätt, när man försöker skriva talat språk, så blir det väldigt fel och kan förstöra en hel roman. Så icke här.
Sara Lidman och Torgny Lindgren är giganterna i sammanhanget. De stora, prisbelönta författarna som fört sina tungomål från norra Sverige upp på den litterära parnassen.
Ann-Marie Wikander, med norrjämtländsk bakgrund och med muntliga berättartraditioner i ryggen, går i deras spår. I hennes berättelse om flickan Sigrid, hennes familj och omgivning, är alla dialoger (förutom någon enstaka miss) på jämtska.

Eftersom jag varken är jämte eller dialektforskare, kan jag bara gå på känseln. Och för mig, en östgötsk-uppländsk läsare, känns replikerna riktiga. Det finns en strävhet och korthet i dem, som är kongenial med de budskap och stämningslägen författaren skildrar. Också glädje och mjukhet får skymta ibland.
Men det finns en plågsam tystnad, ett tigande och en karghet i Sigrids barndom. Bland annat beror den på att hon är "oäkting" med allt vad det medför av relationsproblem på den jämtländska landsbygden anno dazumal.
Sigrid längtar efter sin mors öppna kärlek. Efter att duga till, vara god nog. Men hon känner skam, utan att riktigt veta varför.
Parallellt känner hennes mor skam för flickan hon en gång fick, för den relationen, för det sexuella. Somligt framgår direkt av texten, annat berättas mellan raderna.

Sigrid älskar farmodern, som förstås inte är hennes "riktiga" farmor. Hos henne är hon trygg och får vara barn. Under en sommar på fäbodvallen blir hon bekant med Greta, som också ser henne som den hon är och lär henne att både gråta och skratta.
Även skolan och lärarinnan - som själv längtar efter frihet och vänskap - har goda poänger emellanåt. Som när Sigrid får sjunga på examen och faktisk får uppskattning från sin mor.
Boken om Sigrid förefaller vara första delen i en längre berättelse, en utvecklingsroman. En uppföljare lär redan vara på gång.
Anne-Marie Wikander lyckas ge autenticitet åt Sigrid och människorna omkring henne. Jag tror på dem. Dialog på jämtska och berättande text på rikssvenska skapar en intressant dynamik. Det, som kunde ha tyngt, ger i själva verket spänst.
Boken har tillkommit under flera års kontakt med skrivarkurserna i Lövstabruk, där författare i spe har möjlighet att lära sig att bli sina egna kärleksfullt kritiska läsare, att hitta sitt eget språk och den berättelse de egentligen vill berätta. Anne-Marie Wikander har tagit vara på den möjligheten.

På söndagen 18/10 läser Anne-Marie Wikander ur sin bok på Lövstabruks kulturförening, Stora gatan 9 kl 14.

Se mig, älska mig!

Debuterande Tierpsförfattaren Anne-Marie Wikander har skrivit en fin roman om en barndom präglad av tigande och skam, skriver Lena Köster.