Sensationella tankar om Jesus

Fast troende och icke troende har skilda infallsvinklar, brukar man kunna enas om några basfakta. Enligt traditioner som började upptecknas ca år 70 framträdde Jesus ca år 30. Paulus är känd genom brev som — också på bas av kristen tradition — anses ha skrivits på 50-talet. Som historisk person verkar han lättare gripbar än Jesus. Hans lära om tron skiljer sig starkt från dennes. Att kristendomen har två så olika upphovsmän ses av de flesta som ett knepigt problem.Tanken att de båda kunde vara en enda person förtjänar därför kallas sensationell. Lena Einhorn, som lanserat den i välskriven bok, besitter klar tankeförmåga och bred beläsenhet. Särskilt väl behärskar hon utstickande hypoteser av typen att Jesus varit våldsaktivist, att hans biologiske far var en romersk soldat, att hans korsdöd var en skendöd. I dialog med sådana äldre tankar bygger hon upp sin egen teori. Hennes tonfall är modest, och hon skiljer mellan hypoteser och fakta. Dessa dygder kan vålla tvekan om vad hon till sist vill påstå. Men jag tror att hon tänker sig saken så här.Jesus hade kanske lärt sig magi i Egypten. Han stod kanske romarna nära genom sin biologiske far men hade kontakt med judiska gerillamän. Han korsfästes för detta, dock ett par decennier senare än man brukar anta — kanske var han den egyptier som ledde en revolt ca år 50. Han undgick emellertid döden tack vare en bedövningsdryck som räcktes honom, kanske enligt hans egna planer. Han lyckades sedan dra sig undan, kanske därför att han stod väl med romarna. Han bytte identitet och började under namnet Saul predika om sin död och uppståndelse. Han undvek Jerusalem, kanske för att inte bli avslöjad, men reste slutligen dit och råkade mycket riktigt illa ut. Berättelsen om detta är kanske en dublett av passionshistorien. Paulus påverkade kanske evangeliernas utformning och flyttade därvid korsfästelsen tjugu år tillbaka i tiden, för att försvåra kontroll av fakta.Om jag nu måste säga att denna konstruktion lämnar mig skeptisk, medger inte utrymmet en seriös motivering. Men låt mig göra en kort poäng.Hos den judiske historieskrivaren Josefus finns bland många andra bifigurer en viss Jesus, som några år före Jerusalems förstöring började profetera suggestivt om stadens fall. Fridstöraren gisslades av romarna men avfärdades som galning och fick fortsätta. Under slutstriden dog han av en romersk projektil, efter att ha avrundat sitt sista "ve över Jerusalem" med ett "ve över mig". Fast varje läsare slås av en rad likheter, torde det vara lönlöst att försöka smälta ihop denne Jesus med evangeliernas huvudperson. Einhorn gör det inte heller. Men många av hennes kombinationer tycks mig ungefär lika starkt, eller svagt, grundade. I själva verket är världen full av egendomliga sammanträffanden, precis som alpsluttningen av snöbollar. Lavinens uppkomst förklaras bättre om man inser att de är många, sämre om man tror att alla snarlika snöbollar är identiska.Om nu Einhorns bok skulle försvinna ganska spårlöst i facklitteraturens malström, får den ändå säkert många läsare. Det förtjänar den på flera sätt. Men jag har en rekommendation: läs samtidigt Alvar Ellegårds bok om Jesus, som kom ut för några år sen. Också där presenteras med liknande anspråk en djärv ny kombination av de kända historiska pusselbitarna. Men de båda böckerna ger radikalt olika lösningar. Tillsammans illustrerar de hur svåråtkomlig den historiska vissheten är.Gäller samma villkor för troende kristna? Naturligtvis. Men för dem är traditionens Jesusbilder något annat än intellektuella pusselbitar. Frågan varför dessa bilder — evangeliernas eller Paulusbrevens — kunnat beröra människors hjärtan har också med kristendomens uppkomst att göra. Men det är en annan historia.