Sinnlig roman med många rötter

Liket av en välvuxen man i sina bästa år ligger framstupa i leran. En kvinna finner honom och varskor hans familj och efter något dygn hålls likvaka runt kistan i hans hus. Så gott som alla den lilla byns invånare är närvarande, samtliga berörda av hans bortgång. Flera säger sig ha hatat honom, andra ha älskat men blivit svikna av honom. Allt eftersom dessa bybor var och en berättar om sig själva och sin relation till den döde framträder en diffus och ständigt skiftande fantombild av romanens avlidna centralgestalt: Francis Sancher.

Ser man bara till kompositionen påminner Maryse Condés roman Färden genom mangroven, utgiven i original på franska 1989 och nu i utmärkt översättning till svenska av Helena Böhme, faktiskt inte så lite om en klassisk deckare à la Christie: En person har under mystiska omständigheter dött en plötslig död omgiven av en sluten krets av människor - här invånarna i en liten by - varav flera hade motiv till mord. Dessa karaktärer samlas under några ödesmättade timmar på en gemensam plats varpå man genom återblickar får en inblick i vars och ens förflutna och tidigare mellanhavanden med den döde. Vem är skyldig?
Men man befinner sig här mycket långt från den engelska landsortsidyll som ofta ramar in dylika mordgåtor. En tät skog av mahogny- och ebenholtsträd brer ut sig kring huset av plåt och bräder där Francis Sancher vilar omgiven av såväl bedjande och gråtande som skämtande och romdrickande bybor. Berättelsen utspelar sig på ön Guadeloupe i Karibiska havet, i den avskilt belägna byn Rivière au Sel - enligt vissa av dess invånare en inskränkt håla: människor av olika ursprung - afrikanskt, västindiskt, europeiskt - misstror ömsesidigt varandra och sysselsätter sig ständigt med att "vässa eggen på sitt eget förtal". Till skillnad från i en traditionell brottshistoria skall det dessutom visa sig mycket svårt att bringa reda i vem som är skyldig och icke skyldig. Rykten och vidskepligt tal avlöser varandra och den enes utsagor motsäger den andres. Världsbilden som Condé målar upp är allt utom dualistisk; människornas öden är lika tätt hopslingrade som trädens rötter.

Sannolikt är det för övrigt inte alls frågan om mord. Läkaren har ställt diagnosen död av pulsåderbristning och pekat ut alkoholen som bov i dramat. Personligen brukade Francis Sancher anförtro vem som ville höra på att han var förutspådd att dö i förtid då en förbannelse sedan flera släktled vilar över hans familj. Att han sedan en tid hade valt att leva i Rivière au Sel var alls ingen slump. Hit hade han härlett sitt ursprung och på denna plats skulle hans olycksdrabbade släkt dö ut med honom. På inga villkor avsåg han därför att bilda familj eller skaffa barn. Men som en ödets ironi utövade denne attraktive man en stark, inte minst sexuell, dragningskraft på sin omgivning. Likt en karibisk Tintomaragestalt var han visserligen oförmögen att besvara någons kärlek, dock inte att göra traktens kvinnor med barn, varför hans tid i Rivière au Sel blev minst sagt skandalomsusad.
Francis Sanchers öde var alltså enligt honom själv förutbestämt av hans förflutna; av hans rötter. Att man fann hans livlösa kropp i mangroven, en sank växtplats för träd med rikt förgrenade och uppskjutande rötter, framstår därmed som symboliskt, ty: "Man färdas inte genom mangroven. Man spetsas på mangroveträdens rötter. Man begravs och kvävs i den bräckta dyn". Bokens titel, Färden genom mangroven, innebär därmed en paradox. Lika lite som man kan passera genom mangroveträsken är det möjligt att undgå sitt förflutna. Detta synsätt genomsyrar hela romanen och bidrar till den nyanserade personskildringen. Ingen är ondskefull eller osympatisk utan anledning; utan att tidigare i sitt liv ha blivit kränkt eller ha lidit brist på kärlek.

Medan Francis Sancher levde strödde han skärvor av mörka minnen omkring sig under sina samtal med byborna. Men det blir aldrig uppenbart hur man skall relatera dessa fragment; detta tal om mordbränder och om torterade kroppar begravda i skogen i närheten av byn, till hans egen person. Själv ansåg han sig härstamma från en "béké" - en vit kreol - "som hade förbannats av sina slavar och kommit tillbaka och irrade på platsen för sina begångna brott". Men vad som klart framgår är endast att han var mulatt och därmed en person av både europeiskt och afrikanskt ursprung. Är det kanske därför som han har skänkts rollen som berättelsens nav? Det är möjligt att uppfatta honom som ett slags personifikation av den kreolska kulturen med dess förankring i tre skilda delar av världen - Europa, Afrika och Karibien - och med ett förflutet präglat av kolonialismen.
Författaren och litteraturvetaren Maryse Condé har för egen del en djup relation till dessa tre olika kulturer: hon är född på Guadeloupe, studerade i Paris och reste under många år runt i Afrika. Förhoppningsvis kommer hon själv att diskutera sin sinnliga, fantasieggande och högst engagerande bok då hon bevistar höstens bokmässa i Göteborg, vilket i sig räcker för att göra detta evenemang lockande att besöka.

Sinnlig roman med många rötter

Sinnlig, fantasieggande och engagerande, skriver Maria Wennerström Worne om Maryse Condés i dag utgivna roman Färden genom mangroven.