Självironi och allvar i lyckad uppföljare

Jonas Hassen Khemiris debutroman Ett öga rött var den bok som sålde bäst i pocket i Sverige förra året och kritikerna älskade den. Så hur går han vidare? Fixar han det?Ja. Det tycker jag.Montecore börjar burleskt för att hårdna till en sons uppgörelse med sin far, en medborgares uppgörelse med sitt land, en männiþd>skas uppgörelse med vilsenheten inuti. Förutom hiphop associerar jag till Gunnar Ekelöf: "Jag är en främling i detta land, men detta land är ingen främling i mig."Denna skröna till självbiografi, eller självbiografi till skröna, centreras kring ett du som blir ett jag som blir ett "VI som exploderar deras kategoriseringar för vi är inte svenskar och inte invandrare, vi är dom evigt oplacerbara".Att explodera kategoriseringar — sociala, språkliga och andra — är huvudsyftet med Montecore.Khemiri har gett sig själv en tuffare uppgift än i genombrottsromanen, genom att jobba inom en krångligare konstruktion. Ett öga rött använder ett (1) idiom för att gestalta en tonårings väg från förvirring till... Tja, fortsatt förvirring. I Montecore finns ett "jag", tunisiern Kadir, gammal vän till fadern till romanens "du", en svensk succéförfattare vid namn Jonas Hassen Khemiri. Dessa två idiom, "jag" och "du", mejlväxlar, med ambitionen — Kadirs idé som Khemiri något trögt anammar - att de tillsammans ska skriva faderns ärofulla biografi. Som alltså börjar som en skälmroman och slutar som en rapport från det svenska 90-tal som präglades av lasermannen och ny demokrati.Sån här pass dekonstruerande litteratur ska det egentligen, kom ihåg, vara en prövning att läsa. Det ska ge tyngd åt tanken och mental mjölksyra. I stället liksom studsar jag inledningsvis från sida till sida i Montecore, ofta med ett fniss, ibland med ett gapskratt.Inte för att studsandet direkt går fort. Kadir skapar initialt motstånd. Han uttrycker sig i arabesker, anglicismer och magnifika snedträffar till metaforer som för tanken till den ryske tolken i Lucky Luke-albumet Storfursten (han som bland väldigt mycket annat roligt säger "nedkomst" i stället för "ankomst"). Eller en till Grönköpings Veckoblad inkvoterad arabisk vikarie för Alfred Vestlund. Det kunde lätt ha spårat ur, men Khemiri håller balansen. Och vrider alltså så småningom på kallvattenkranen. Och berättelsen börjar isa.Khemiri har fingertoppskänsla just för idiom och system av idiom, och hur de i allt större utsträckning korsas, krockar och bryter emot varandra i den globala by som varje västerländskt medvetande numera utgör, och varför det händer. Därmed lämnar han resten av det unga gänget på Sverigeparnassen ljusår bakom sig; en parnass där det sitts fast i den konventionella liljevita medelklassföreställningen att Språket som författaren rör sig i, om än gärna för att få utmana eller förstöra det, är ett (1) redan existerande hyfsat statiskt kontrollerbart System med stort S.Khemiri vet att språk är pluralitet, rörliga system som människor bygger inom sig och tillsammans — i familjer, i gäng, i klasser, inom och mellan nationer — för att skapa och upprätthålla identitet.Därför är det inget konstigt när en till synes total överklass-svenne som Patrik i Montecore byter sina fina iii:n mot perfekt ghetto-hispanic brytning. Orsak: Han börjar umgås med blattar (ett ord som just jag egentligen inte har rätt att använda i positiv bemärkelse; bara blattar får säga "blattar", känns det av någon anledning som, och bara en blatte kan i så fall förklara för mig varför). Och han blir nyfiken på sitt chilenska ursprung (han och hans svenska mamma lever med svensk styvfar i villa i Täby men hans pappa var från Chile). Och det är inget konstigt när tonþd>åringar i tvålvita svenska villaområden säger exakt sånt som ligger i munnen på Khemiris multietniska förortskids: "Erkänn det äger", till exempel (som betyder: "Visst är det bra?")Blattar sätter språknormer i dag, ända upp i Svenska Akademien. Fint, men det finns en annan, mörkare aspekt av välvilliga svennars sätt att OK:a och anamma multikulturella uttryck: Det är ett sätt att försöka behålla kontrollen. Som när Kadir ser vurmandet för det multikulturella som ett uttryck för "folks konstanta ambition att fokusera på differenser mellan människor. Varifrån kommer denna infektion?"Jo, om vi fokuserar på skillnaden, på att det är en så underbar krydda i nationen med dessa färgstarka etniska skillnader, då slår vi samtidigt fast att allt annat än det ursvenska vita medelklass-VI som har makten, förblir just en krydda som VI på våra villkor nådigt låter importera.Rasismen är med andra ord nära. Och underblåses kanske av den etniske icke-svensk som stolt centrerar sin identitet just kring detta. För, med Kadirs ord: "Vad är mer 'svennigt' än att knyta människor till sin etnicitet? Vilka gör detta bättre än svenskar? Och vem blir en bättre kelgris till rasister än personer som accepterar existensen av ett vi och ett dom? Vem blir mer tandlöst ofarlig än 'blatten' som accepterar sin existens som 'blatten'?"Nå, hur som helst: Språksystemen är multipla och reflekterar var­andra som i en spegelsal i Lustiga Huset, i Montecore så som i världen, och en fullgod nutidsförfattare — jag har en sjunkande känsla av att Khemiri är den enda i Sverige som kan göra anspråk på titeln — måste kunna röra sig inom och emellan dem alla.Tufft jobb. Man lyckas bäst om man som person av en eller annan anledning är evigt oplacerbar. Ska man över huvud taget bli författare underlättar det att inte ha någon mall att följa i livet och därmed tvingas skapa sin egen mall, sitt eget uttryck.Det har ett pris. På individplanet är Montecore en ömtålig självironi där en, tror jag, evigt oplacerbar ung författare gör upp med sin succé, sitt förlag, sig själv, mediebilden av sig själv, sitt ursprung, sina nojor och sin sorg.