Självkritiskt om händelserika bankår

Flera av det senare 1900-talets ledande bankmän har med framgång publicerat memoarer, biografier och debattböcker. Jag tänker bland annat på Tore Browaldh, Hans Cavalli Björkman, Lars Erik Thunholm och Jan Wallander. Och nyligen har Jacob Palmstierna kommit med ännu ett bidrag: Jacobs stege. Triumfer och nederlag i en bankmans liv, en av de verkligt läsvärda böckerna i denna kategori.

Läsvärd därför att hans liv rymmer både triumfer och nederlag, därför att boken bygger på ett djupt kunnande om bankväsen och näringsliv och därför att den innehåller så mycket av initierade och personliga omdömen om människor och händelser. En del av de händelser han skildrar, t ex om bankfusioner och om bank- och fastighetskriser, har förvisso skildrats i andra böcker, men det är särskilt värdefullt att få just hans bild.

Jacob Palmstierna tänkte först inte skriva själv. Han frågade några journalister, bland annat Bertil Torekull, om de kunde skriva en bok med utgångspunkt i intervjuer och tillgängligt material. Torekull avböjde men lovade att "bistå" och "det har han verkligen gjort" skriver Palmstierna, och Torekull säger att "det har varit inspirerande att hjälpa Jacob att skriva den här boken". En gång i månaden har de båda mötts för ett par timmars intensiva samtal kring nya och omskrivna kapitel.
Den som läser slutprodukten tycker sig notera att den rymmer såväl Palmstiernas vana att skriva verksamhetsberättelser och kredit-PM som Torekulls vana att skriva lättläst, bitvis elegant. Det är naturligtvis Palmstierna som står för urval och värderingar, för bedömningar av människor han mött under sin "långa och spännande vandring i en turbulent tid".

Först några data. Jacob är född 1934 på Maltesholm, nära Kristianstad. Detta slott har hela livsresan varit hans fasta punkt. Han älskar Maltesholm och betonar ansvaret och glädjen att ärva, driva och förvalta en sådan egendom. Jacob är civilekonom med universitetsstudier också i USA. Han började sin bankbana 1960 i dåvarande Stockholms Enskilda Bank och fortsatte i S-E-Banken då denna bildades. Han blev vice vd, småningom vd och slutligen våren 1989 koncernchef i banken. Några månader senare kom fallet. Mera därom strax.
1990 började så ett nytt kapitel i hans liv. Ja, 1989-1990 var också ett kapitel, kort men dramatiskt och smärtsamt. 1990 var han emellertid tillbaka i bankvärlden, i Nordbanken, numera Nordea. Han blev vice ordförande, ett par år senare och fram till 2000 ordförande i bankens styrelse. Numera är han "aktiv pensionär", fortfarande med uppdrag i flera bolagsstyrelser. Och med ansvar för och kärlek till Maltesholm. Sålunda ett bank- och affärsliv om cirka 40 år.

Det kanske mest intressanta kapitlet i boken har rubriken Herrarna Wallenberg. "Herrarna", det är först bröderna Jacob (1892-1980), "den långsiktige och trofaste förvaltaren", och Marcus, Dodde (1899-1982), "den otålige och drivande entreprenören", "urkraften", omtänksam och charmerande, men också hård, kall och hänsynslös. Det är vidare Marc, Boy-boy (1924-1971), som Jacob under flera år delade arbetsrum med, "den djupt mänsklige", en person som Jacob och många andra tyckte mycket om. Känslig och omtänksam, så olik sin far Marcus och sin bror Peter. Och slutligen Peter, Pirre (f 1926), "den svåraste att fånga på ett någorlunda balanserat sätt". Många läsare kan nog nicka instämmande också till hans porträtt av flera andra ledande personer inom banken - och samtidigt notera vilka som han inte närmare nämner.
Man känner som läsare hur Jacob Palmstierna ansträngt sig för att balansera så "rättvist" som möjligt. Det handlar ju om hans chefer och nära medarbetare, ledande personer i svenskt bankliv. Han var dessutom släkt med familjen Wallenberg, hans mormor var yngsta dotter till bankens grundare. Jacob är - som så många andra - imponerad av Dodde, men också medveten om hans svagheter, hans hårdhet. Han är mera kritisk till Pirre och tycker nog egentligen, liksom pappa Dodde, att Pirre var otillräcklig. Dessutom är det naturligt att bilden präglas av händelserna 1989, "Pirre svek mig då jag verkligen behövde hans stöd".
Händelserna 1989 började egentligen flera år tidigare, då Jacob blev en av S-E-Bankens fyra vd:ar. Han fick samma bostadskonstruktion som gällde för övriga vd:ar i banken (och även för flera andra ledande inom näringslivet). Banken förvärvade först det hus som Palmstierna ägde och han hyrde sedan samma hus av banken. Styrelsen (ordföranden Curt G Olsson) fastställde en hyresnivå, en låg sådan. Den nivån blev oförändrad fram till vintern 1989/1990, då skattemyndigheten invände mot hyressättningen. Hyran var, hette det, avsiktligt satt för låg och man talade t o m om uppsåtligt skattebedrägeri. Polisen gjorde på begäran av statsåklagaren Bengt Strömberg en husrannsakan på banken, en "insats" som naturligtvis fick stort utrymme i massmedia.
Palmstierna skildrar ingående och med hetta och engagemang vad som hände följande månader, massmedias tillspetsade rubriker, reaktioner och uteblivna reaktioner från personer i bankens ledning och sitt beslut att lämna S-E-Banken. Han redogör för tingsrättens förhandlingar och sammanfattar koncist och med stark känsla: "Domslutet kom. Det var totalt frikännande. Det överklagades icke. Strömberg lämnade kort därefter åklagaryrket."

Palmstierna skriver att uppbrottet från S-E-Banken efter 30 år är hans största besvikelse. Det var inte främst detta att lämna chefsposten efter bara några månader, det var det att jag plötsligt inte hörde hemma någonstans, att jag inte hade någon arbetsgemenskap, inte någon plats att gå till, inte kände mig behövd.
Som utomstående kan man ha förståelse och respekt för hans starka reaktioner. Samtidigt kan man fråga sig om bankledningen och Palmstierna inte borde ha funderat över om en hyresnivå som ansågs försvarlig i slutet på 1970-talet också var det många år senare. Och varför klargjorde inte bankledningen sitt ansvar för hyressättningen? Varför valde statsåklagaren så drastiska åtgärder för att kartlägga hanteringen? Varför var inte massmedia mera "varsamma med orden"?
Några kapitel handlar om livet tillbaka, om de lyckliga åren med Nordbanken (Nordea). För Jacob var det naturligtvis viktigt att få komma tillbaka till bankvärlden, inte bara yrkesmässigt utan i hög grad också personligt. Han fick en ny arbetsgemenskap, en plats att gå till. Och han var behövd. Han fick medverka till att restaurera en bank som då hade betydande problem, "en eländig kreditkultur", och att få fusionera banker på nordisk nivå. Därför kallar han 90-talet för "de lyckliga åren".
Han skriver engagerat om sitt arbete i Nordea och om de människor han där kom att möta och samarbeta med. Ändå får man ibland en känsla av att han har en stor del av sitt hjärta kvar i S-E-Banken, kanske naturligt med tanken på att han tillbringade hela 30 år i den banken. Fast numera finns hans bankkonton i Nordea!
Boken innehåller också ett intressant kapitel med rubriken Bankkriser förr och nu. Jacob kan ju göra initierade jämförelser mellan dagens situation och det tidiga 90-talets. Han ställer själv den naturliga frågan: Lär sig då inte bankmän av historia? Hans svar är: "Jo, det gör de måhända. Men det kommer nya bankmän". Och han betonar att förhållandena varje gång är olika. Jo, men ändå tycker man att detta svar är litet för passivt. Det är ju bara 15-20 år sedan förra krisen och något borde man ändå ha lärt sig och komma ihåg, det handlar ju ändå om ett närliggande skede. Vad var och är orsakerna till kriserna? Vad lärde man sig då som man borde komma ihåg nu? Vad bör man göra för att förebygga nya kriser? Just Jacob borde betona ett par av sina maximer för bankverksamhet: Likviditeten skall vara god och Kreditprövningen skall vara minutiös. Goda principer som ständigt bör följas.
Det finns mycket positivt att säga om denna bok. Den är öppen, personlig, självkritisk. Samtidigt frågar man sig: Vad har han "glömt" att säga? Det måste naturligtvis finnas människor och händelser, framför allt under S-E-Banksåren, där han kunde ha sagt mera - om han hade velat.

Självkritiskt om händelserika bankår

Jacob Palmstierna ger i sina memoarer en värdefull och läsvärd bild av den svenska bankvärlden, anser Ingemar Mundebo. Frågan är vad Palmstierna undviker att berätta.