Han är historielitteraturens megastjärna och har bidragit mycket till det stora intresset för genren under de senaste åren, bara i Sverige har han sålt över en halv miljon böcker.
Antony Beevor skriver så att både noviserna och historieprofessorerna kan förstå och ha behållning av det han gör. Han förenar något så sällsynt som att ha berättarteknisk supertalang och samtidigt vara faktamässigt påläst in i minsta detalj.
Beevor blandar gärna in anekdoter och tar ned de stora skeendena till de små detaljerna, till de enskilda människorna som är hela historiens minsta byggstenar. Han får helt enkelt historien att bli levande och i allra högsta grad närvarande.
Fast även för en så energisk och framgångsrik författare borde mastodontprojektet att skriva om hela andra världskriget ha varit övermäktigt. Visserligen kan han sägas ha gjort en hel del av jobbet tidigare, med böcker om enskilda händelser, som böckerna om Stalingrad, Berlin: Slutstriden 1945 och D-dagen: slaget om Normandie plus en del andra särstudier. Men ändå, särskilt som just den konflikten är en av de mest genomtröskade av alla, med många böcker om året plus alla tidskriftsartiklar.
Nu är det aldrig någon större fara. Han hanterar det gigantiska ämnet suveränt. Självklart har han tvingats att begränsa sig. Trots att nya boken är på nästan ett tusen sidor är ämnet förstås hårt beskuret. Det som fått stryka på foten i högre grad är de små närstudierna. De flesta skeenden är sedda från högre höjd här, den lilla människan är mera sammanflätad i större flockar.
Han inleder dock med ett intressant exempel på hur det kunde gå för individen. I juni 1944 överlämnade sig en ung soldat till de amerikanska styrkorna i Normandie. Denne var korean och hade som 18-åring tvångsinkallats till de japanska styrkorna i Kina. Han tillfångatogs senare av Sovjet och sattes in mot tyskarna som i sin tur tog honom och tvingade honom att slåss mot amerikanarna. Han hade lite svårt till en början att få någon att tro honom. . .
Beevor sparar inte på att utkräva ansvaret uppe i de höga maktsfärerna. Visst är det länge sedan som de maktgalna diktatorerna som Adolf Hitler och Josef Stalin insetts vara skvatt tokiga och supergiriga på samma gång, ingen större hemlighet alltså, även om Beevor gör det än mer tydligt. Här finns hur många exempel som helst att ta av. Man blir mest förvånad över att paret kunde få hålla på så länge och så totalt maktfullkomliga.
Beevor tar också upp frågan om det var två världskrig egentligen, eller om det var ett enda med en viss paus i mitten. Att det var ett världsomspännande krig argumenterar han dock helt för och han tar med en ordentlig portion av kriget i Kina, som startade redan innan Andra världskrigets ”officiella” början 1939, när japanerna gick in i Manchuriet. Krigsförbrytelserna som utfördes där stod inte de i Europa efter. Beevors insats här är lovvärd även om han också hamnar i lägret som helt demoniserar japanerna, det är i stort sett ingen japan som får komma till tals.
Det är också de enorma övergreppen som man tänker mest på vid läsningen. Självklart står Förintelsen, med sex miljoner döda judar, i en särklass, men det finns så oändligt många flera exempel. Hitlers besatthet av att utrota de ”underlägsna” raserna för att ge livsrum till Stortyskland fick så absurda – och dödliga – konsekvenser.
Någon tur i oturen var det att Naziledaren var så besatt av sina tankar om den ariska rasens överlägsenhet att han inte tog till vara de allierade han kunde ha fått i de områden som ”befriades” från Sovjetstyret. Eftersom det ju var Sovjetryssland som fick bära den största bördan i kriget så hade tillskottet från länder som Ukraina på tysk sida kunnat innebära skillnaden mellan nederlag eller seger. Tyngdpunkten i boken ligger också följaktligen på kriget på Östfronten, på gott och ont.
Det blir extra tydligt vilket enormt elände Andra världskriget innebar. Det går inte att med intellektet fatta de otroliga lidanden som människorna tvingades utstå. Vill man få en översiktlig, lättläst och oerhört intressant beskrivning av det så rekommenderas Antony Beevors översikt. Visst fastnar han emellanåt som gammal officer i detaljer om truppförflyttningar, visst är han av födseln anglofil (och hyllar förstås Winston Churchill), visst är det mer av skildring än analys.
Men ändå, här finns ett, om man törs använda ordet, underhållande sätt att fördjupa sig i mänsklighetens kanske största katastrof på ett samtidigt populärt och vetenskapligt sätt, även om just denna bok inte är hans bästa. Läs gärna hans egna fördjupningar i övriga böcker också.
Det märks tydligt att författaren Anna Reid har gått i Anthony Beevors fotspår, hon har samma lätthet i språket och samma förmåga att engagera läsaren ned till de små detaljerna och den lilla människan.
Förutsättningarna för de ”900 Dagarna”, som belägringen av Leningrad (nuvarande S:t Petersburg) ofta kallas, var Nazitysklands anfall på Sovjet 1941. Hitler hade räknat med en snabb seger men den tyska krigsmakten fastnade utanför Moskva och Leningradfronten stannade som en följd upp även den.
Här hade dock Hitler inga egentliga planer på att få Leningrad att kapitulera, man hade inte resurser för att ta hand om över två miljoner flyktingar. Bättre då att de svalt ihjäl. Så det blev en lång belägring där inte heller de sovjetiska myndigheterna på något som helst sätt klarade av att försörja befolkningen. Man räknar med att runt 750 000 civila dog av hunger under ofattbara lidanden.
Anna Reid skildrar detta med ett tydligt humanistiskt perspektiv, samtidigt som hon är sakligt osentimental i sin framställning av det. Det måste nog till för att man ska kunna orka ta del av den fruktansvärda och skakande skildringen.
Självklart läggs största skulden på Nazityskland, men också den sovjetiska sidan får svidande kritik för sin nästan totala inkompetens att hantera situationen.
Anna Reid har gjort en skickligt skriven bok där man i stort sett bara saknar ett bättre kartmaterial.