Skildrar ett författarfenomen

Både när han skriver och uppträder har Björn Ranelid ögonkontakt med sina läsare och sin publik. Han uppehåller sig gärna vid godhetens problem. Han lyfter fram ondskan i människolivet. De utsatta och de som ur usla brunnar ösa, för att tala med psalmisten, har i honom en varm förespråkare. Och i bok efter bok ställer han sig på barnens sida och tar deras parti i en kallhamrad och i alltför hög grad brutal tillvaro.

Att författare framträder i olika offentliga sammanhang, ensamma eller tillsammans med andra, och berättar om sitt författarskap och sina böcker är ingenting nytt. Sådana uppträdanden har förekommit länge. En ordentlig skjuts fick företeelsen på 1970-talet, då flera centrumbildningar uppstod i demokratiseringsdebattens kölvatten för att främja just författarnas kontakter med läsarna. Man passade också på att reglera de ekonomiska mellanhavandena. Tidigare pågick verksamheten ofta på ideell basis. En del författare visade sig passa som hand i handske för sådana framträdanden och blev ett slags resande i litteratur. Andra ville hellre att böckerna ensamma skulle föra deras talan.

Den bakgrunden hade man gärna velat se återgiven när de bägge professionella litteraturvetarna Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson nu valt att studera en av de författare, som dagligdags fördelar sitt värv mellan skrivna texter och offentliga framträdanden. Fenomenet Björn Ranelid heter boken. Den är på ett plan ett pionjärarbete och smälter samtidigt väl in bland de nya forskningsområden som tillkommit under senare tid. Inte minst inom litteraturvetenskapen där den litteratursociologiska dialekten med Victor Svanberg och Lars Furuland som föregångare har avsatt åtskilliga underavdelningar.

Även om det kanske inte märks särskilt mycket i Forslids och Ohlssons arbete, ligger deras styrka i att de har en grundläggande humanistisk textskolning och därför också kan läsa Ranelids böcker som de romaner de är tänkta att vara.
@3b Text ojämn ui:Nu har detta möte med böckerna bara i begränsad utsträckning påverkat resultatet. I stället är det Björn Ranelid i den offentliga debatten, i massmedia, radio och tv som står i förgrunden. Den rollen har Ranelid själv mycket medvetet satsat på. Han är en framträdande estradör, som vet hur man fångar en publik. Han använder scenen för att föra ut det budskap som redan finns i böckerna. I tidningsintervjuer och olika teveprogram väcker hans utspel stor uppmärksamhet. Det har gjort honom till vad som brukar kallas en mediekändis. Forslid och Ohlsson talar om "ranelidska" som hans särskilda idiom. I somliga läger uppfattas Björn Ranelid som ett provocerande inslag i den svenska kulturdebatten.

Det har gjort honom till en kontroversiell författare. Men också till någon som säljer i stora upplagor och är en ständigt efterfrågad föreläsare. Uppsalapubliken har framträdandet för en del år sedan hos Bokens dag på Stadsteatern i färskt minne. Det är denna utveckling från tämligen obemärkt, debuterande författare med Den överlevande trädgårdsmästaren 1983 till den allra senaste romanen Ansikte av eld, som kom förra året, och ännu lite längre än så, Forslid och Ohlsson skildrar i sin översikt. De lyfter fram en mycket produktiv författare men också dennes kaxighet och spännvidd i det litterära ämnesvalet. De skriver om Ranelids mjukare sidor, om kritikernas reaktioner och inte minst om Augustpriset 1994, som innebar ett slutgiltigt erkännande att författaren nu hade etablerat sig bland de riktigt stora namnen.

Den allt överskuggande uppmärksamheten får dock Ranelids position i mediebruset i vid mening. Här ingår den återkommande tv-exponeringen, intresset i tidningar och tidskrifter för hans privatliv, bil- och bostadsinnehav. Flytten 1989 från Skåne till Stockholm, reklamfilmerna och scenaktörens karriär är annat som nämns i vad som med en täckande term kallas "mediaintertextualitet" och handlar om hur alla dess faktorer påverkar och förstärker varandra.

Det torde vara svårt att hitta någon författare som är mera representativ än Björn Ranelid för en utveckling av det här slaget, där någon i stället för att passivt följa med i stället använder masskulturens och nöjessamhällets koder till den egna uppmärksamhetens fromma. Hos Ranelid får väl förloppet också sägas ha gått tämligen fort. Så värst starka kopplingar finns heller inte längre mellan säljbarhet och moral eller mellan upplagans storlek och begreppet finkultur. I den mån bokens författare är inne på sådana tankegångar, slår de in öppna dörrar.

Värre är i så fall de många upprepningarna både i och mellan kapitlen. Här hade en uppmärksam förlagsredaktör kunnat göra en insats. Dessutom undrar man om de bägge litteraturvetarna inte är en smula hemmablinda och har överskattat det breda genomslaget hos vad de kallar "Ranelidfejden". Det var då en i litteraturkritik föga bevandrad kolumnist i samband med romanen Kvinnan är första könet gjorde ett herostratiskt gästspel på Expressens kultursida. Om hur arbetet fungerar på en dagstidnings kulturredaktion, har de av allt att döma begränsade insikter. Annat att en smula förundras över är bokens totala tystnad om kulturlivet norr om Solna. Hade författarna tagit reda på vad som skrivits om Ranelid i till exempel Gävle eller Sundsvall, kunde utgångsläget för resonemangen ha blivit lite annat.

Att Björn Ranelid i dag kommer väldigt nära vad som brukar benämnas ett varumärke är dock ovedersägligt. När Forslid och Ohlsson avtäcker Ranelids del av konsumtionssamhället är de på alldeles rätt spår. Bokens upphovsmän får sägas gå grundligt till väga i sin exeges härvidlag. Emellanåt höjer sig väl knappast iakttagelserna över allmängodsets eller det trivialas nivå. Men här och var, som i det avslutande kapitlet om scenartisten Ranelid hittar författarna också fram till forskningsobjektets våglängd. Det är dessutom i det sammanhanget man gör en intressant jämförelse med rhapsodkonsten i den grekiska kulturens gryning. Kan Fenomenet Björn Ranelid leda fram till ett ökat intresse för en av vår svenska litteraturs främsta diktare är den väl värd läsarmödan.

Skildrar ett författarfenomen

Kan boken Fenomenet Björn Ranelid leda fram till ett ökat intresse för en av vår svenska litteraturs främsta diktare är den väl värd läsarmödan, skriver Bo-Ingvar Kollberg.