Skräck för skräckens egen skull

”Det här är en bok för dem som vill läsa allt, för dem som vill veta hur det går”, står det på baksidan. Det är inte så säkert att man vill det, säger ryggmärgen genast. Kanske vill man låta sina egna föreställningar förbli de enda. När John Ajvide Lindqvist skriver i sitt förord till nya textsamlingen, Låt de gamla drömmarna dö, att han efter filmatiseringarna av romanen Låt den rätte komma in vill ge sitt eget slut på historien, förstärks min skepsis ytterligare. Han är lite besvärad av filmernas slut, vill gärna komma med sin version om vilket öde pojken Oskar och hans vampyrkamrat Eli kommer att möta.

Jag hör inte till dem som tycker att en författares tolkning av sitt eget verk är som vilken annan tolkning som helst. Enligt min uppfattning har författaren ett intimare band till sin historia och sina karaktärer än vi andra. I någon mening blir då hans eller hennes versioner och utsagor sannare. Det är måhända trams, men det är det som gör att jag inte vill veta. De styr mig för mycket, mina egna gissningar och funderingar kommer på skam. Men så kommer då, en bra bit in i boken, den titelnovell där John Ajvide Lindqvist skriver sin idé om hur det gick sedan. Låt de gamla drömmarna dö är en fantastisk novell, inte helt begriplig om man inte läst romanen som föregår den, men tillräckligt vacker och allmängiltig för att man ska tycka om den ändå. Den berättar nämligen slutet på Elis och Oskars historia genom att berätta en helt annan historia. Det är rasande skickligt.

Låt de gamla drömmarna dö samlar olika sorters texter sprungna ur Ajvide Lindqvists säkra penna. Noveller i första hand, men också kritik, artiklar och manus till humorserien Reuter & Skoog. Den inledande texten är hans sommarprat från 2006. Här finns nyskrivet och gammalt, och här finns också sådant som mest är återbruk av och lek med det tidigare författarskapet och den offentliga personen John Ajvide Lindqvist. Som Ansiktsburk av Erik Pettersson till exempel. Den är bra skriven, men det är inte där det händer.

Förutom titelnovellen har jag en självklar favorit, möjligen lite otippad i sammanhanget. Dit och tillbaka igen publicerades i DN för några år sen och är ett slags reseskildring. Den handlar om Nya Zeeland, dit John Ajvide Lindqvist reste med fru och barn med tanken att upptäcka landskapet där Sagan om ringen spelats in. Det visar sig att spåren av den jättelika filmindustrin är försvinnande få, de hittar helt enkelt inte vad de söker. Och det blir väldigt befriande. Inget märkvärdigt ämne i sig, men i den här texten visar Ajvide Lindqvist sin stilistiska virtuositet:
”Vi är här för att rekonstruera något. Men inte en tid, en plats eller ett folk, utan en berättelse. Vi färdas i spåren och nosar i skarvarna till något så flyktigt som en historia.  Utgrävningen av en fantasi skulle man kunna säga. Fast tvärtom. Vi har bildbevisen, filmerna och dokumentationen. Vad vi inte har är fynd.”

John Ajvide Lindqvist är en av de mest spännande författarna i vår samtid, nyskapande i sitt sätt att låta genrer mötas och bilda något eget. Både vampyrromanen Låt den rätte komma in och zombieromanen Hanteringen av odöda har påverkat mig mycket, inte minst för det sätt han skriver dessa skräckhistorier på. När jag läser Ajvide Lindqvists prosa är det hur snarare än vad som gör att jag blir drabbad. Så är det med Låt de gamla drömmarna dö också. Det är bra texter, vissa rent lysande, men räcker det för en så spretig samling? Det är förnuftigt att vara lite skeptisk när man sätter ihop böcker av storförfattarna på det här viset.
Men så tänker jag på Tindalos, en av samlingens långnoveller, att om det är ett hopkok av texter som krävs för att kunna ge ut en sådan berättelse – ja, låt gå för det då.
I den här berättelsen gör författaren verkligen skäl för det skräckprefix som brukar sättas framför hans verk. En ruggig historia om hur en kvinna hemsöks av ett slemmigt, odefinierbart monster från sitt förflutna. Och ändå är det inte i skräckelementen det riktigt otäcka ligger, utan i det andra. I hur Ajvide Lindqvist skildrar relationer, det sociala spelet, med en både kuslig och smärtsam underton. I hur den här kvinnan blir bedragen av sin man, i hur hon tvivlar på om hennes döttrar verkligen älskar henne. Alltsammans ackompanjerat av det mörka, okända, som hotar dra ner henne.

En vanlig uppfattning om skräcklitteratur är att de övernaturliga och skrämmande inslagen fungerar som metaforer för något annat, något högst verkligt och påtagligt i människors liv. I John Ajvide Lindqvists texter kan det mycket väl ha den funktionen – ibland. Men framför allt besitter skräcken här ett egenvärde. Den är inte i stället för något, ingen symbol – den är vad den synes vara. Det är det riktigt läskiga.