Skrattsvart verklighet

Epitetet feelbadroman missbrukas ganska ofta av förlag som vill kränga bottenlöst mörka skrönor och tung vardagsrealism. En riktig feelbadroman ska vara så becksvart att dagsljuset slocknar kring den läsande som illusionslöst ska irra runt för att snubbla över ett oväntat skrattanfall som bär ett uppror mot tillvarons genuina djävlighet och i en verklighetsfrämmande men sann logik blir den enda vägen tillbaka till ett, åtminstone dunkelt, ljus. Applicerat på Åsa Grennvalls grafiska roman Svinet är epitetet dock ovanligt befogat.

De som kan sin Grennvall känner igen sig. Arvedelen ångest i många lager, kronisk depresion i kombination med kreativa ansatser, en emotionellt hämmad fadersfigur och en manlig karaktär som inte bara njuter av den patrarkala strukturen utan också använder den som ett bollträ.
I centrum av berättelsen står Dan, svinet själv, och runt honom kretsar en grupp psykiskt mindre välmående kvinnor. Som alla riktiga svin är Dan en charmör som är inkännande och uppmärksamt lyssnande de första fem minuterna. Med mörkret som väller uppp ur hans inre blir madonnan en hora och det är ju inte det att Dan är elak - han blir mer eller mindre tvingad att ta till våld. Om man riktigt tänker efter är det kanske han som är det ritkiga offret. Han som bara ger och ger och ger.

Åsa Grennvall betraktar skoningslöst sitt samhälle och berättar med ett enkelt bildspråk där små storleksförskjutningar skapar stora effekter. Svinet är en hemsk bok som är svår att motstå. Läsaren kan inte annat än känna med Dans mamma, som är låst i en modersroll och inte har möjlighet att sluta älska svinet.

Skrattsvart verklighet

Applicerat på Åsa Grennvalls grafiska roman Svinet är epitetet "feelbadroman" ovanligt befogat, skriver Sebastian Johans.