Slagfärdighet som blir platt på boksidan

Poetry slamrörelsen är en reaktion mot den svårförståeliga poesin. Dikterna är ofta narrativa och slagfärdiga. En vinnande slampoet måste direkt tilltala juryn för att få höga poäng och gå vidare. För att detta ska lyckas måste poeten kunna sin dikt utantill. Han ska väl behärska artikulation, tempo och frasering, kanske ska dikten helst rappas fram, eller på något sätt reciteras rytmiskt eller dramatiskt.
Det handlar väldigt mycket om framförande. Ändå finns det en stark längtan, tycks det, att få sin dikt tryckt i bokform. Man vill konkurrera med den mer etablerade bokpoesin. Och just poeten Daniel Boyacioglu, tvåfaldig mästare i poetry slam, är en av de poeter som gjort det till sin sak att rikta en udd mot det etablerade. Några sidor in i den nya boken skriver han:

Jag vet inte hur länge vi har diskuterat
huruvida modernismen i poesin
lyckats eller misslyckats
med vad den för över hundra år sedan
förutsatte sig.
Vad jag däremot vet:
Idag har vi ganska många livs levande
poeter
som gör just det,
skriver på ett språk av tiden
och vänder sig till den vanliga människan.
Då blir dom istället ett problem,
det nya problemet:
poesin kommunicerar!!!

Det mest häpnadsväckande med de här raderna är att de hävdar att det finns "vanliga människor". Att dela in människor i vanliga och underförstått ovanliga är förstås ett obetänksamt förakt. Och hur ser något ut som inte kommunicerar? Viss kommunikation tar bara lite längre tid att förstå. Jag undrar också vad poeten menar med att lyckas? Är det att ha en stor publik, att trollbinda en lokal fylld med människor? Jo, det tycks vara så han definierar det. Men popularitet är inte en logisk följd av konstnärlig kvalitet. Sammantaget tycks det som Boyacioglu har ett mycket ytligt sätt att se modernism.
Nåja, alla kan ha en dålig dag på jobbet. Och jag tror inte att Boyacioglu egentligen menar något illa. Han uttrycker bara den känsla av orättvisa som en del estradpoeter känner för att genren inte får så mycket massmedial uppmärksamhet. Trots att den är populär.

Boyacioglus dikter är lättförståeliga. Här finns vidare en vilja att vara pedagogisk som ibland blir lite mästrande. Men när han berättar om egna erfarenheter händer det något. Kanske är det en känsla av autencitet som träder in. Och då är det svårt att värja sig.
Ändå är det så att enkelheten känns besvärande när den kommer i tryck. Det som gör dikten slagfärdig när den framförs muntligt tycks göra den platt på boksidan. Enkla poänger ersätter ofta eftertänksamhet, reflektion, splittring, komplexitet och idéer. En vinnande poetry slamdikt är, när den är som sämst, ett utryck för det ytliga och snabba i det moderna samhället. Men å andra sidan behandlar rörelsen i allmänhet språkets ljudkvaliteter med stor finess. Dessutom handlar en slamtävling inte bara om vinnarna. Många av de poeter vars poesi innehåller tillräckligt med komplexitet, för att den också ska vara intressant, när den överförs till text, får inte lika höga poäng som de slagfärdiga vinnarna. Visst finns det undantag, men Boyacioglus dikter hör tyvärr inte dit.

Slagfärdighet som blir platt på boksidan

Slampoeten Daniel Boyacioglus i dag utgivna dikter är inte tillräckligt komplexa för att vara intressanta i bokform, anser Magnus Dahlerus.