Slösande rikt om Fanny och Alexander

När Ingmar Bergman gick i landsflykt efter skatteaffären 1976 kunde knappast någon föreställa sig att han bara några år senare skulle återvända till sitt hemland och åstadkomma sin till det yttre mest storslagna film och slutpunkt påsin bana som biograffilmmakare. Fanny och Alexander började i själva verket koncipieras i landsflyktens inledning. Redan 1979 kom de första tidningsuppgifterna om denna film i vardande. 1982 var det dags för premiär för tretimmarsversionen och den två timmar längre tv-versionen till julen 1984. Nu kommer en boklig sammanfattning om själva inspelningen och dess Bergmansammanhang. I ett förord redogör Jörn Donner för produktionen som onekligen var ett finansiellt äventyr. Lite frankt hävdar Donner att utan honom hade det aldrig blivit någon film och visst kan man ge honom rätt.Intrycket av filmisk slutsummering är uppenbar genom den rika tematik som den innehåller och som i mycket sammanfattar det mesta som de tidigare filmerna innhållit: konstnärsproblematiken, kärleken till teatern och illusionernas värld, livet, kärleken, döden och naturen. Över huvud taget blev filmen en studie i fantasins och inbillningens domäner där allt är omöjligt och tid och rum icke existerar, en utflykt i minnenas landskap där författaren/regissören Bergman framkallar bilder av barndomens miljöer, av gamla sommarverandor, smultronställen och så vidare. Det är slående hur han redan i sitt manus får allt detta att framstå på ett konkret och filmiskt levande sätt. När han kommer på sig själv att skriva i enbart resonerande termer slår han till bromsen och hejdar sig. Sedan finns det förstås kritiker som på snäva bevekelsegrunder underkänt filmen för att den inte passat in i ett förutbestämt analysmöns­ter. Alla andra kan i stället njuta av ett märkligt polyfont verk där det möjligt att ständigt hitta nya infallsvinklar.Boken innehåller ett illust­rationsmaterial som med viss underdrift kan kallas slösande rikt, i enlighet med författarnas uttryckta intentioner att ge läsaren ett generöst tilltaget familjealbum där man kan försjunka i den Ekdahlska släkten. Det kan man även säga om de bildexempel som finns från de kostymprov som gjordes inför inspelningen. Dessa tablåartade uppställningar på bild kan ses som ett slags genreövningar i gammaldags ateljéfotografi av familjeporträtt.Till det mest fascinerande i boken hör den unika inblick man får i ett konstnärligt skapande med alla dess glädjeämnen och stötestenar beroende på att Bergman själv, efter att först ha varit mycket skeptiskt inställd till bokprojektet i sig ,plötsligt förlänade författarna den dagbok han fört under hela inspelningen. Det är en formlig känslomässig berg- och dalbana som utspelas inom Bergman blandad med vardagens bekymmer och trivialiteter. Han tittade med förtjusning på tv-serien Dallas under inspelningen. Som Maaret Koskinen också noterar är avståndet inte så långt mellan denna familjeserie och det familjeopus som här var under vardande.Ibland uttrycker han ett djupt missmod när saker och ting går emot och han känner att han bara vill ge upp allting. Konstnärligt skapande är inte alltid en dans på rosor och att göra film är både psykiskanspänning och fysiskt krävande. Bergman var ju inte purung när han gjorde filmen. Nogsamt antecknar han sina kroppsliga besvär vilket får en lätt hypokondrisk anstrykning. Det var därför inte utan en stor lättnad han kunde notera att alltsammans var slut efter den sista inspelningsdagen.Till dessa mer deskriptiva delar om filmens tillkomst ringar de två författarna i några uppslagsrika texter in några av de motivkretsar som bygger upp filmen med tankar kring parallellen mellan teatern och kyrkan som finns redan i filmens anslag. En viktig roll spelar scenografin som avspegling av personligheter förutom att vara ett avtryck av den tea­terestetik som präglar mycket av filmen med tanken hur tillvaron är en teaterscen där vi alla spelar våra roller. När Koskinen tar upp den asketiskt skildrade biskopsgården för hon in en läs­källa som hon hittat en referens till i dagboken nämligen Klaus Theweleits studie över mansfantasier, en studie i auktoritär människosyn och fascismens väsen. Den känslomässigt stympade miljö vi ser i biskopsgården speglar en personlighet som fastnat i en bestämd, fastlåst roll och som är auktoritär på farligt sätt.Vad man möjligen saknar i denna genomgång av filmens scenografiska struktur eller det filmiska rummet är några anmärkningar av musikens roll för att bygga upp vissa stämningar för att förstärka denna sida och som avspeglar Bergmans stora musikaliska medvetenhet. Här är det Robert Schumann som genom den suggestiva pianokvintetten från filmens första anslag löper som ett ledmotiv och blir en direkt motsvarighet på ljudbandet till de mörka själsliga underströmmar som utgör något av filmens bärande tanke på idé- och handlingsplanet. Få tycks också ha observerat den skärande ironi som ligger i att låta morbror Carls olyckliga tyska fru på julafton framföra en sång ur Robert Schumanns sångcykel Frauenliebe undLeben, vilken onekligen skär sig tvärt mot det djupt olyckliga äktenskap hon lever i.Avslutningsvis tar Mats Rohdin i en ganska munter analys upp ett tema eller inslag som är rätt framträdande i filmen men som i regel undvikits eller avfärdats som en muntration men inte mer. Det gäller det skatologiska inslaget, fixeringen vid kroppsuttömningarna, vilket får sitt mest markanta utslag när nämnde morbror Carl iscensätter en magnifik prutorgie till barnens stora förtjusning på själva julafton. I själva verket, menar Rohdin, spelar detta en viktig roll här och är något som överhuvudtaget genomströmmar Bergmans hela produktion. Rohdin, som sätter in det hela i ett kulturhistoriskt sammanhang, ser dessa inslag som uttryck för en form av blasfemi. Ett inslag i den Jakobsbrottning med Gud som väsen som sysselsatt honom hela hans liv.