Små celler och en stor berättelse

Vem äger rätten till våra celler? Hur brukade svarta behandlas på USA:s sjukhus? Varför försvinner en stad från kartan? Hur går cancerforskning till? Hur ser livet ut i Baltimores förorter? Vilka brukade användas som försökspersoner?

Journalisten och författaren Rebecca Skloot lyckas med bedriften att behandla alla ämnena genom att ställa frågan: ”Vem var Henrietta Lacks?” – och ge sig fan på att besvara den.

HeLa-celler var de första mänskliga cellerna som forskarna lyckades odla i en permanent, odödlig cellkultur utanför kroppen. Cellerna togs från Henrietta Lacks livmoderhalscancer strax innan hon dog 1951. Lacks var en fattig, svart kvinna från Clover, Virginia. Familjen var slavättlingar och arbetade på tobaksplantagen ända tills Lacks man fick arbete på stålfabriken i Baltimore i samband med andra världskriget.

När Henrietta Lacks drabbades av cancer tog forskare på Johns Hopkins-sjukhuset celler från hennes tumör, och HeLa-cellerna (HeLa står för Henrietta Lacks) har sedan dess utnyttjats i forskning i hela världen, och används än i dag. De användes när poliovaccinet togs fram, de har skjutits upp i rymden för att se hur celler påverkas av tyngdlöshet, och de har sprutats fulla med cellgifter i samband med cancerforskning. Henrietta Lacks man och barn visste dock ingenting av det här förrän de mer än tjugo efter hennes död fick höra att hennes celler fortfarande levde.

Jag kan inte dra mig till minnes att jag har läst en facklitterär bok som så ingående, lättförståeligt, och känslostarkt berättar om så många vitt skilda ämnen och porträtterar så många människor men ändå kan knyta allting till ursprungsfrågan. Rebecca Skloot beskriver tungrodd vetenskaplig forskning lika levande som hon berättar om familjen Lacks levnadsöden i Baltimore och den amerikanska södern. Här klarar dessutom översättaren Göran Grip av konststycket att skapa en form av svart sydstatsdialekt på svenska utan att det låter krystat.

Bokens upplägg är elegant. Trots att kronologin hoppar från nutid till femtiotal till tjugotal, tappar jag som läsare aldrig tråden. Ständiga cliffhangers gör att det som var tänkt som en timmes läsning lätt blir fem.

Arbetet med boken tog mer än tio år, och att det var en stundtals mödosam process råder det inget tvivel om. Den amerikanska sjukvårdens historia innehåller flera kapitel om hur vita forskare utnyttjade svarta som försöksobjekt, och Rebecca Skloot – som är vit – var tvungen att bli accepterad av Henriettas familj. Ända sedan familjen hörde talas om HeLa-cellerna har de känt sig utnyttjade och diskriminerade. Trots att cellerna har använts för forskning som omsätter miljarder har hennes barn ändå inte haft råd att vare sig utbilda sig eller att få ordentlig vård.

Skloot lyckas dock vinna familjens förtroende, och kommer särskilt nära dottern Deborah. Deras relation blir också en nödvändig del i historien om Henrietta Lacks. Här finns en mänsklig närvaro som berör. Det handlar om människors förmåga att kunna förlåta historien för att kunna gå vidare – även om de oförätter som har begåtts aldrig gottgörs.