På vägen mot den möjligen hägrande tionde boken i kriminalserien om den gode men neddekade, före detta, kommissarien Harry Hole viker den framgångsrike – han lär ha sålt nästan en miljon böcker bara i Sverige – norske författaren Jo Nesbø av efter åttonde boken och introducerar en ny huvudperson: Roger Brown. Om nu namnet andas internationell lansering så är det förmodligen helt rätt. Boken Huvudjägarna är redan filmad av samma bolag som gjorde Millenniumtrilogin och premiären blir på sensommaren i år.
Boken är också sällsynt filmiskt gjord redan från början, med ett starkt spänningsladdat berättartempo och cliffhangers i stort sett i varje kapitel.
Där Harry Hole alltmer tog sig formen av ett slags modern Jesusgestalt, för att i Pansarhjärta i stort bli allt utom korsfäst, är Roger Brown snarare ett hår av hin.
Han är headhunter och letar fram chefer till de största norska bolagen. Men det räcker inte med provisionen, han har ett utstuderat system för hur han stjäl konst av sina adepter. På grund av sitt överklassliv med den ekonomiskt krävande hustrun Diana, för dyrt boende och andra exklusiva vanor, måste han stjäla allt mer. Men eftersom han, inte minst i egna ögon, är sällsynt smart går det bra.
Men så stöter han på Clas Greve, en kanske alltför perfekt kandidat till det toppjobb som Brown ska tillsätta. Dessutom har Greve en stor konstsamling …
Nu går sällan saker enligt planerna, vilket Brown snart får erfara. Det verkar som om Diana fallit för den framgångsrike och övermänniskoliknande Greve och denne tar dessutom upp jakten efter Brown när han upptäcker konststölden: En vild jakt genom Norge startar, som på Gustaf Vasas vis tar vägen genom ett välfyllt utedass …
Jo Nesbø vet hur man får upp tempo och spänning, dessutom har han en svart humor som kryddar berättelsen. Här verkar det som att han gläds åt en semester från den alltmer tungsinte Harry Hole och bara kör på av ren skrivglädje. Snart 51-årige Nesbø själv är ju utbildad civilekonom och finansanalytiker från Norges Handelshøyskole och har arbetat både som mäklare och journalist, så han kan sina saker.
Det är inte en tråkig sekund i historien. Den är så skriven att man egentligen inte behöver någon filmversion, bilderna i huvudet räcker långt. Däremot är den i några delar aningen för konstruerad, om det nu just beror på att den skulle bli filmad. Vissa vändningar kan kännas lite sökta.
Han förenklar inte heller i personteckningen. Roger Brown blir en mångfacetterad figur som lyckas överraska på flera ställen. Hans trickster-image ligger härligt långt från det schablonmässigt goda.