Snöplig upplösning

När Donna Tartt debuterade 1992 med The Secret History (Den hemliga historien, 1993) blev hon snabbt en av decenniets mest uppmärksammade unga författare. Hon hyllades av vissa som en sentida arvtagare till stora 1800-talsberättare som Dostojevskij och Thackeray, superlativ som möjligtvis gjorde dem som var mindre imponerade av romanen ännu mer kritiska i sina omdömen.Efter några år, när den värsta uppmärksamheten lagt sig, försvann Tartt mer eller mindre från offentligheten och publicerade inget annat än ett fåtal artiklar och noveller. Förra hösten kom dock äntligen hennes andra roman, The Little Friend, som nu föreligger på svenska som Den lilla vännen. Berodde uppehållet på att Tartt drabbats av skrivkramp av de höga förväntningar som fanns på henne? Det är inte omöjligt, men å andra sidan tog även Den hemliga historien åtskilliga år att färdigställa, så det kan helt enkelt vara så att Tartt har ett tidskrävande arbetssätt — uppenbart är att hon tycker om att skriva långt (633 sidor i det här fallet) och omständligt.HämndplanerDen lilla vännen utspelar sig på 1970-talet i småstaden Alexandria, Mississippi. Huvudpersonen, den tolvåriga Harriet Cleve Dufresnes, växer upp i en minst sagt problemtyngd familj; hennes far har mer eller mindre lämnat hemmet och hennes mor är ständigt deprimerad efter att deras äldsta barn, sonen Robin, hittats hängd i ett träd tolv år tidigare. De som skapar lite ordning och trygghet för Harriet och hennes äldre syster Allison är deras dominanta mormor Edie och dennas tre systrar, samt framför allt den färgade hemhjälpen Ida Rhew.I ett försök att skapa mening i tillvaron bestämmer sig Harriet för att leta upp broderns mördare. Av en händelse får hon för sig att Danny Ratliff, en kriminell barndomsvän till Robin, är den skyldige, och med grannpojken Helys något ovilliga assistens börjar hon smida hämndplaner.Den inskränkta sydstatssmåstaden är långt ifrån någon originell litterär miljö, men beskrivningen av Alexandria hör till romanens starkare sidor. Tartt lyckas kombinera Harriets begränsade synvinkel, och ett fågelperspektiv där stadens historia, dess sociala liv och inte minst den seglivade rasismen levandegörs för läsaren.Även personskildringen övertygar. Både den envisa, humorlösa, fantasifulla och försummade Harriet och den mer naive och sorglöse Hely framstår som i högsta grad levande barn. Deras sätt att tänka, känna och handla är trovärdigt, även om de omständigheter de stundom försätter sig i är minst sagt ovanliga, för att inte säga osannolika. Men det finns också några fina vuxenporträtt i romanen, särskilt den hårt sammansvetsade syster/gammelmosterkvartetten, som går varandra på nerverna samtidigt som de älskar och behöver varandra. Mindre lyckad är skildringen av stadens parior, bröderna Ratliff, som bor i en husvagn med sin uråldriga farmor och några ilskna hundar, sysslar med drogtillverkning och dito handel och umgås med ormtjusande predikanter. Danny, måltavlan för Harriets misstankar, framstår visserligen i några partier både som en kontrast och en parallell till henne själv, men alltför ofta känns Ratliffavsnitten som billiga försök till slapstick.En besvikelseNågon stor humorist är Tartt inte, men med Den lilla vännen visar hon att den kritik för att vara en lärdomssnobb som hon ofta utsatts för är något omotiverad. Den hemliga historien var späckad med citat av klassiska verk eftersom det var vad collegestudenterna i den läste. Den lilla vännen befolkas av personer som läser Skattkammarön, Bibeln och serietidningar, och deras referensramar och sätt att uttrycka sig är anpassat därefter.Som helhet känns dock Den lilla vännen som en besvikelse. Problemet med den är att den försöker vara uppväxtskildring, kriminalroman och småstadsskildring på en och samma gång, och misslyckas. Berättelsen om hur Harriet formas av sina upplevelser under sommaren kulminerar i mitten av boken och går sedan på sparlåga, mordhistorien är spretig och i själva verket ganska ointressant och småstadsskildringen blir till slut bara ett myller av anekdoter, bihandlingar och bifigurer. Oavsett vilken av dessa tre läsningar man valt känns romanens upplösning snöplig och ofullständig. Donna Tartt visar visserligen att hon fortfarande är en intressant och mycket läsvärd författare, men jag väntar gärna i tjugo år på hennes nästa roman om hon kan hitta en bättre balans mellan form och innehåll.