Snyggt men platt

Den som följt Nick Caves musikkarriär vet att han på 80-talet gjorde ångestladdad mördrömsmörk postpunk. Att han under 90-talet gick över till lugnare balladrock med lyriska texter, för att under 2000-talet gå tillbaka till ett punkigare uttryck igen. Om man hårdrar det alltså. Grottmannen har aldrig varit konsekvent särskilt länge och lyssnar man noga så handlar de senaste årens urladdningar om ett betydligt mer ordnat och beräknat kaos än för 20 år sedan.

Nick Caves andra roman är också mer genomtänkt och välkomponerad än And the ass saw the angel som kom 1989. Författaren som skrev i ett konstant drogrus och behövde lika lång tid för att sammanställa utkasten till en bok, som det tog att skriva dem är borta. Huvudpersonen den här gången är en alkoholiserad, drogmissbrukande, sexfixerad kringresande försäljare av skönhetsprodukter. Hans fru tar livet av sig och plötsligt står han ensam med sin nioåriga son och svåra skuldkänslor. I ett desperat försök att fly tar han med sig sonen på en av sina säljresor vilket leder till en stegrande katastrof.

Australierns förtjänster som låtskrivare tar han med sig även i nya romanen. Språkkänslan är imponerande. Med briljanta liknelser och ett fantastiskt bildspråk görs det smutsiga och äckliga vackert. Även detaljerna är på pricken. Som giraffen som träffats av blixten på London Zoo, halsen fungerar som åskledare.

Det han inte lyckas med är att ge karaktärerna djup, vilket är förödande. Bunny Monros död är ingen realistisk roman, snarare absurdistisk, men det hindrar inte att det blir tröttsamt att läsa om alla cigaretter som tänds, all sprit som halsas, alla sexfantasier och mer eller mindre misslyckade kvinnoäventyr utan att känna något för huvudrollsinnehavaren och hans son. Bunnys konsekventa enkelspårighet fungerar inte ens som karikatyr. Kanske är episoden där han blir sorgligt hunsad av sin sjuka far ett försök att sent i romanen ge honom kött och blod, men i så fall misslyckas det.

Bunny förför kvinnor, ofredar kvinnor, våldtar kvinnor och utnyttjar sina kvinnliga kunder på löpande band. Och berömda kvinnor i fantasin. Kylie Minogue och Avril Lavigne så mycket att författaren ber om ursäkt i efterordet. Det väcker frågan om Bunny Monroe har ett existensberättigande som romanfigur.

Nej, svarar Nick Cave, som har tagit död på honom redan i titeln och serverar läsaren en moralitet av medeltida mått. Men att straffa en romanperson utan först ha gett honom liv känns meningslöst och mest som en ursäkt för att få frossa i kvinnokroppar och politisk inkorrekthet. Bunny Monros död magplasklandar i snygg men onödigt platt underhållning.

Snyggt men platt

Språkkänslan imponerar. Ändå magplask­landar Nick Caves roman Bunny Monros död, skriver Andreas Jakobsson.

Språkkänslan imponerar. Ändå magplasklandar Nick Caves roman Bunny Monros död, skriver Andreas Jakobsson.