Socialturism på högsta nivå

Påståendet att en viss period i det förflutna , t.ex. 1700-talet, är "aktuell", skulle nog i en mer mogen och kritisk omgivning än vår hänföras till de intellektuella och kulturella domäner där Salig Dumbom för spiran. I vår mediebesatta värld har "aktuell" — "aktuell från...", "aktuell som..." - kommit att ersätta de flesta kvalitetsbeteckningar. Det räcker för det allra mesta att vara "aktuell". Den som är aktuell är bra. Många tecken tyder på att 1700-talet just nu är föremål för särskilt stort intresse både bland forskare på det historiska och idéhistoriska området och hos en bredare läsande allmänhet. Den finländska historikern Charlotta Wolffs bok "Vänskap och makt", med underrubriken "Den svenska politiska eliten och upplysningstidens Frankrike" behandlar ett tema i den gemensamma svenska och finska 1700-talshistorien. Boken är således aktuell — i högsta grad aktuell i Brysselresornas tid, bör det tilläggas, ty den handlar om en handfull svenska politiska ledare från 1700-talets senare hälft och deras relationer med samtidens dominerande stormakt, Frankrike. De hörde visserligen inte endast till den vid alla tider förhandenvarande politiska eliten utan också till en grupp, som i förstone kan förefalla betydligt mindre aktuell, nämligen den högsta aristokratin. Men inte heller detta kan gärna vara diskvalificerande utan snarare en smula extra aktuellt i en tid då rikets genuint folklige ledare i de grevliga kanslipresidenternas anda och efterföljd timrar sin sätesgård på stranden av en sörmländsk sjö. På här angivna grunder måste boken sammanfattningsvis anses aktuell och därmed bra, ja rentav högaktuell och därför mycket bra. Med detta kunde kanske egentligen vara nog sagt. Något mer kan måhända ändå anföras. För att börja vid ytan är det en i yttre hänseende vacker bok. Den är också välskriven och präglas av den lärdom och grundlighet, den omsorg om detaljer och den noggrannhet som vi svenskar har lärt oss anse som karakteristiska egenskaper när humanistiska forskare från vårt östra grannland framlägger sina resultat. Franska och tyska källor omnämnes och citeras på originalspråket och inte i den senaste amerikanska översättningen. Härutöver framträder emellertid Charlotta Wolffs bok med en teoretisk ambition som ger den ett särskilt intresse och som förtjänar att diskuteras. "Föreliggande arbete", säger författarinnan, - efter att ha konstaterat att tidigare studier koncentrerat sig på antingen politiska eller kulturella aspekter - "är en totalhistorisk översikt, som förenar socialhistoriska och idé- eller kulturhistoriska frågeställningar, källor och metoder" (s. 18). I fråga om begreppet "totalhistoria" — histoire totale — hänvisar dr. Wolff i en fotnot vid det just anförda stället till verk från 1970-talet av två bland den moderna franska historieskrivningens främsta företrädare, Pierre Chaunu och Fernand Braudel, som båda utgivit klassiska framställningar av breda utvecklingsförlopp under långa perioder och i stora geografiska områden: den europeiska upplysningen och medelhavsområdet under 1500-talets senare hälft. Ämnet för "Vänskap och makt" är med nödvändighet betydligt smalare. Det handlar om en begränsad personkrets med de svenska sändebuden i Paris under frihetstiden och den gustavianska tiden som centralgestalter: Carl Gustaf Tessin, Clas Ekeblad, Carl Fredrik och Ulric Scheffer, Gustav Philip Creutz och den siste i raden under ancien régime, Erik Magnus Staël von Holstein. Svenska frankrikeresenärer som ofta återkommer i boken är Clas Ekeblads son Clas Julius och hans svåger Fredrik Pontus De la Gardie, Axel von Fersen far och son samt Curt von Stedingk, som var bördig från svenska Pommern. En betydelsefull plats intar också en rad medlemmar av ätten Sparre, som slagit sig ned i Frankrike redan 1694 och fått fransk grevlig värdighet under namnet de Sparre; de hade en nyckelposition emedan de i ett par generationer var chefer för — med tidens synsätt ägare av — ett franskt regemente dit svenska officerare, de flesta adelsmän, vid denna tid sökte sig och ofta tjänstgjorde lång tid. Dessa officerare, liksom några yngre diplomater och en handfull konstnärer och lärde, utgör den bredare grupp som studeras i "Vänskap och makt", men det utrymme som bestås dem är tämligen blygsamt i förhållande till den plats som den högaristokratiska centralgruppen intar.Charlotta Wolff går väl förberedd till verket; hon är grundligt förtrogen med den stora och växande forskning som rör både politiska, kulturella och sociala förhållanden i den gamla franska regimens slutskede och mer allmänna europeiska utvecklingstendenser. Hennes kunskaper kommer till god och för läsaren både nyttig och njutbar användning i korta introducerande eller sammanfattande avsnitt till verkets olika delar. Kanske särskilt intressanta från idéhistorisk synpunkt är bokens sista tre kapitel, där det slutande 1700-talets från olika källor sprungna, allt starkare idéer om fädernesland och patriotism nyanserat och skickligt studeras i relation och allt skarpare kontrast till den tidigare dominerande kosmopolitismen, också den närd ur många olika historiska, juridiska och ideologiska källor. Vilka nya egna resultat kan den forskare med "totalhistorisk" ambition få ut av studiet av sina Paris- och Strasbourgsvenskar under den dryga femtioårsperiod som verket omfattar? Naturligtvis får läsaren del av en myckenhet i sig själv intressant — i sista hand åtminstone anekdotiskt givande — material om enskilda förhållanden i vad de oftast gynnade svenska resenärerna och immigranterna för det mesta ansåg vara det ljuva Frankrike. Man får en levande bild av de svenska ambassadörernas och ministrarnas mångskiftande och tidskrävande vardagsarbete med oändligt varierande uppgifter, alltifrån storpolitiska förhandlingar till påverkningsförsök i militära befordringsärenden på stundom ganska låg nivå och propåer om hjälp med smuggling av lyxvaror till Sverige, där stränga överflödsförordningar gällde. Sambandet mellan vad man idag kallar "kulturpolitik" och vad som betecknas som "politik" i allmänhet i det diplomatiska arbetet är uppenbart. I denna del förverkligar författarinnan otvivelaktigt sitt "totalhistoriska" program.En ovanlig källa som dr. Wolff utnyttjar i betydande omfattning är den påpassliga och effektiva franska polisens rapporter om både diplomaters och resenärers görande och låtande. Det kan emellertid ifrågasättas om dessa berättelser om vem som besökte vem och vem som umgicks med vem ger en utdelning som svarar mot forskarmödan. Avlyssning var oftast inte möjlig, och samtalens innehåll är därmed okänt. De avsnitt som behandlar de svenska centralgestalternas bibliotek, läsvanor och relationer med de franska upplysningsfilosoferna är mer givande, men även här måste konstateras att bokryggar är stumma och att det är svårt att utvinna mycket ur det bräckliga materialet i övrigt.Charlotta Wolffs stora arbete berikar otvivelaktigt vår kunskap om en viktig och länge tongivande grupp i svenskt politiskt och kulturellt liv. Om detta ger stöd åt ett anspråk på att framlägga ett stycke "total historia" är kanske ändå en fråga inför vilken läsaren förblir tveksam. Vissa partier av framställningen framstår närmast som valda avsnitt ur individuella biografier, som är intressanta i sig (och oftast sympatiska och inbjudande till fortsatt bekantskap) men som måste behandlas varsamt som stöd för mer omfattande teser. Det är nu ingen skam. "Det personliga i historien" förblir till sist ofrånkomligt.