Manusförfattaren Anna Fredriksson (Rederiet Maria Wern, Wallander, Sprängaren mm) debuterar som romanförfattare med Sommarhuset, en berättelse med mycket beska i den nostalgiska sommarsmaken.
Huvudpersoner är Eva och det sommarhus, som hon i många år har delat med sin mamma. Men nu har mamma tagit livet av sig. Och trots Evas jobb med huset genom åren, och trots hennes kärlek till huset, har mamma inte skrivit det på henne. Så in i idyllen tågar Evas syskon Maja och Anders med familjer samt en mäklare. Ty syskonen vill sälja snabbt, medan Eva inte vill sälja alls.
Inte nog med att mammans självmord är en börda att bära, skamlig och skuldtyngande. Inte kunde hon väl älska sina barn och ändå begå självmord? Dessutom är det dåligt bevänt med syskonkärleken. Eva har inte haft kontakt med sina syskon på åratal. Men vems är felet egentligen?
Eva är chockad över mammans död och orättvisan i att huset ska delas med småsyskonen, som hon tycker inte har brytt sig om vare sig hus eller mamma. Innerst inne tvivlar hon dessutom på att mamman egentligen har brytt sig om henne. Hon blir allt bittrare, stelare och tystare.
Det är klent med det mesta som skulle kunna göra livet gott: lyhördhet, respekt, förståelse, kärlek.
Är det en bra historia? Jovars. Särskilt som den hela tiden händer i verkligheten. I lägen när arv ska fördelas, blir mycket i relationerna vasst och hårt. Just sådana, som gamla föräldrar inte tror att deras barn är, är barnen.
Viktiga frågor behandlas i Sommarhuset på ett sätt, som får mig att tro att författaren tänker sig en filmad framtid för sin story. Mer familjefilmiskt än analyserande eller språkligt mästerligt. Inte ett språk att långsamt avsmaka och njuta för dess egen skull, snarare ett effektivt, lätt måleriskt språk, som bär berättelsen framåt. Gott nog så.
En något lättviktigare, yngre och mindre reflekterande boksläkting till Ulla Isakssons roman Paradistorg, där familjeidyllen också krackelerar. (Den spelades för övrigt till viss del in på Singö utanför Grisslehamn, med Margaretha Krook i rollen som mamman.)
Anna Fredriksson har inte tagit till säljande knep som mord eller huvudpersonens utveckling mot förgrämd besatthet - detta kunde ha blivit en deckare eller psyklogisk thriller, om författaren hade velat välja den vägen. Men hon har hållit sig till konceptet roman om knepiga familjerelationer i somrig miljö.
En bok för hängmattan eller regniga sommarkvällar. En feel-bad-bok av den sort som är en feel-good-bok. Lite smörig, men med en balanserande strävhet.