Sorg, vanmakt och vidrigheter

När människan springer, vare sig det handlar om barnens planlösa rännande eller motionärens beslutsamma löpsteg, finns alltid ett visst mått av frihetslängtan med i bilden. Det gör det också när unga flickor får kickar av att springa ifrån fula gubbar i skogen, som Emma och Julia gör i Maria Svelands nya roman Att springa. De smyger i buskarna och väntar på att han ska dyka upp med byxorna nere vid knäna och något vilt i blicken, de visar sig för honom och sen kutar de iväg allt vad de orkar och upp i sitt hemliga tillhåll Trädet. Det generösa lövverket skyddar dem från insyn, och förvirrad går snuskgubben där nedanför och ropar efter ”fittungarna”.

Men för Julia är inte springandet bara en farlig lek i skogen i jakt på endorfiner, den frihet hon söker i språnget är också den som hjälper henne att låta bli att känna, den som tar henne bort från den vanliga verkligheten. Hon springer inte för att det är roligt, utan för att hon måste.  För att i hennes trettonåriga kropp bor en rastlöshet som har sin grund i att hon inte vågar stanna upp någonstans. Hon flyr och att springa ifrån alltihop, både i överförd och bokstavlig bemärkelse, är hennes ständiga svar på akut trygghetsbrist. Vad är det som händer med henne? Inte ens Emma vet eller förstår.

Maria Svelands debutroman Bitterfittan har inte bara blivit flitigt omdiskuterad, utan är också redan en självklar referenspunkt när man vill säga något om samtidens syn på familjeliv och jämställdhet. Bitterhet och ilska över ett ojämställt samhälle på männens villkor är bränsle också i Att springa. Det är en politisk roman som inte gör någon hemlighet att den vill göra upp med en skev syn på kön och klass.
Det är inte svårt att se var de som är kritiska till Maria Svelands feminism och världsbild kommer att vilja slå ner: Männen i Att springa är, med ett fåtal undantag, inga särdeles välvilliga människor. Flera av karaktärerna är kalkerade efter stereotyper och bokens värsta förövare bär dessutom namnet Carl, som ett slags überövertydlig symbol för all världens karlslokar. Låt dem slå ner, tänker jag. Låt dem hacka och invända och säga att Sveland är rabiat (en bitterfitta förstås) och att ”alla män faktiskt inte” och att det här är en feministisk pamflett och inte stor litteratur. De har ju rätt på sätt och vis. Ingen av invändningarna ovan, med undantag för den sista, är direkt felaktig. Och ändå stämmer de inte alls.

Därför att Maria Svelands roman är en berättelse om två unga flickor på väg in i tonåren och hur deras liv blir omänskligt svårt. Den världsbild de erövrar är de av nöd tvungna att göra. För dem är inte analysen av manssamhället eller könsmaktsordningen – kalla det vad ni vill – politik, utan verklighet. En självklar följd av det helvete de tvingas genomleva och bevittna. Därför kan Svelands politiska ärende aldrig avfärdas som påklistrat eller tvunget. Hade hon varit strateg istället för uppriktig, skulle hon förmodligen ha mildrat bilden av svek på alla tänkbara nivåer som flickorna och kvinnorna i den här romanen möter. Men Maria Sveland är uppenbarligen inte rädd för att bli avfärdad som måttlös. Det hedrar henne.

Emma och Julia har den där nära vänskapen som många unga flickor har och som kulturskapare älskar att skildra. Den är som ett särskilt euforiskt tillstånd, en kort period av ”före” – före allt annat som hotar att slå sönder den i och med beträdandet av vuxenvärldens irrstigar. En magisk reva i tiden. Ingen har väl på svenska beskrivit den bättre och vackrare än hur Monika Fagerholm gör det i Den amerikanska flickan, men Maria Sveland står inte långt efter. Om människorna i deras omgivning kan upplevas som slentrianmässiga träder de här flickorna fram som komplexa, hela människor. Hela bara i den bemärkelsen att de tillåts vara mer än det man först ser, för de är och blir trasiga unga människor.
Läsningen av Att springa är i stora stycken en plåga. På de fyrahundra boksidorna ryms så mycket sorg, vanmakt och vidrigheter att det är svårt att mäkta med. För ytterst är den här romanen berättelsen om vuxenvärldens monumentala svek mot barnen. Om de direkta övergreppen, om oviljan att se vad som sker, om den egoistiska oförmågan att faktiskt vara den vuxna i svåra situationer. De ljusa strimmor av hopp som skär genom Julias och Emmas liv är inte tillräckliga för att rå på det kompakta, svarta mörkret. Kärleken dem emellan är murad av det starkaste kitt, men de är för små. De är för unga att klara hela världens jävlighet ensamma. Barn är starka tillsammans, men bara till en viss gräns.
I mottagandet av Bitterfittan lovordade man Maria Sveland för hennes patos och absoluta äkthet. Det finns det all anledning att göra igen.