Sorgesång över psykvården

Piller sprit och kniv. Sedan vaknar Linda på psyket och blir instängd i en värld där atarex, remeron, cipramil och andra mediciner blandas med en kraftig överdos av evighetssåpan Glamour. Varför har hon egentligen hamnat där? Kanske är det kråkfåglarna som fyller magen. Kanske är det en abort eller bara en kille som flytt till Berlin för att skapa och finna sig själv. Tecknaren och illustratören Linda Spåman berättar i Misslyckat självmord i Mölndals bro en historia som vi har hört många gånger förut. Redan från början vet man till exempel att slutet knappast kommer att låta ana en lättnad, och Spåmans snabba, enkla teckningar känns också ganska bekanta. Men någonstans reser sig Misslyckat självmord … och blir större än sina beståndsdelar. Förmodligen har det något med korrelationen mellan det hetsiga berättandet och de hastiga linjerna att göra. Eller kanske har det med den väldigt lyhörda kompositionen där serierutor, helsidesbilder och inzoomningar avlöser varandra så bekvämt att det känns som att läsa en enda lång papyrusrulle. I en rätt slentrianmässig klagan över psykvård och levnadströttnad döljer sig stor konst.