Spännande och levande om Sveriges blommor

I Svenska Linnésällskapets nyligen utkomna årsskrift för 2006 ­bibringas vi, som vanligt i denna förträffliga publikation, nyfunnen kunskap om Linné, hans värld och hans tid. Och inför jubileet nästa år blir strömmen av böcker medanknytning till Linné allt stridare. Vår syn på denne superstar breddas och förfinas. Gränser vidgas och preciseras.Men i Örjan Nilssons och John Chang McCurdys praktfulla och informationsrika bok Linnés ­levande blomster återförs vi, tack och lov utan idylliserande över- ­eller undertoner, till hjärtpunkten hos nationalmonumentet Linné — blommorna i det svenska landskapet.I ett inledande kapitel tydliggörs ordet "levande" i bokens titel. Själv fattar jag "levande blomster" främst som en länk mellan Linnés landskap och vårt.Men alla av de 141 presenterade växterna i texten, fördelade på (i huvudsak) vår-, sommar och höstblommande arter, är inte vanliga eller var mans eller kvinnas levande egendom, t ex drakblomma, klintsnyltrot och trollsmultron. Flera arter, t ex åkerogräsen klätt och pukvete, har nästan försvunnit eller blivit sällsynta. De är "kulturminnen på flykt", som Örjan Nilsson uttrycker det på tal om bolmörten.Men att perspektivet i boken vidgas utöver en kanon av "allmänt" kända växter gör boken bara mer spännande som belysning av dynamiken och konstansen i vår flora.Urvalet av växter i en bok som denna kan alltid diskuteras. Personligen saknar jag, förutom ett och annat gräs, exempelvis kabbleka, som ju i århundraden har ­levandegjort våra vårliga våtmarker, och nattviol, en ört med lång och stark förankring i svenskens sinnliga värld, och för vilken Linné som officiellt svenskt namn rekommenderade ståndpers (pers= penis). Det mer skenheliga 1800-talet förpassade emellertid detta namn ur floror och andra handböcker. Att den "vanliga" solvändan har fått komma med tackar vi för. Men några ord kunde ha ägnats våra andra solvändearter. Linné var ju den förste att beskriva gotlandssolvändan som svensk växt.Texterna i Nilssons och McCurdys bok innehåller spännande, ­ofta detaljerade, upplysningar om växternas biologi, morfologi, växtmiljöer, frekvens och geografiska utbredning i nutida och historiska perspektiv. Etnobotaniska aspekter beaktas, ofta med citat från Linnés skrifter. För Linné och hans samtid var ju växternas nytta viktig. Beaktade blir också växternas folkliga namn, om än mindre konsekvent.De folkliga växtnamnen har mycket att förtälja om människans förhållande till växterna.Linnés Flora Svecica är inte endast vår första rikstäckande flora utan också vår första och till dags dato enda rikstäckande ordbok över svenska regionala växtnamn. Den andra upplagan (1755) innehåller uppemot 900 sådana namn. Dessutom rekommenderar Linné i denna bok ett stort antal namn för riksspråklig användning i floror och andra handböcker. Många av Linnés förslag är i dag självklara namn i våra floror.I Linnés texter framträder växternas nytta mer än deras skönhet. Och de gamla folkliga växtnamnen avslöjar ganska sällan skönhetsupplevelser.Men i benämningen brudbröd (för Filipendula vulgaris) förenas, som Nilsson påpekar, nytta och skönhet: växtens små rotknölar torkades och maldes till nödbröd och dess ljusa och luftiga blomstänglar fick människor att tänka på brudslöjor.I avsnittet om maskrosen nämner Nilsson det gamla medeltida namnet prästakrona (engelskans priest's crown) men ger ingen förklaring. Förklaringen är att växtens kala blomfäste har liknats vid munkarnas kala hjässa. Liknande maskrosnamn, nämnda av Linné, är munkhuvud och skallnacke.Vad gäller "styvmor" i styvmorsviol upprepar Nilsson den traditionella föreställningen, nämligen den att ordet skulle spegla foderbladens förhållande till kronbladen, där styvmodern, hennes egna barn ochhennes styvbarn sägs sitta på olika "stolar". Men det ursprungliga benämningsmotivet, som kan spåras till medeltidens Italien, är med stor sannolikhet blomteckningen hos växten, som har liknats vid ett grinigt styvmorsansikte.Motivet "ansikte" återfinns i såväl svenska som engelska dialektala namn för styvmorsviolen (se min bok Botaniska strövtåg).Bokens beskrivande prosa är naturligtvis oftast prosaisk. Men stundom blixtrar det till i ordvändningarna, som i beskrivningen av hundkäx: "Som en vit knypplad spetskant följer numera hundkäx våra vägar." Ett engelskt namn på hundkäx är Queen Anne's lace (lace = spets).I avsnittet om ängsvädd påminner oss Örjan Nilsson om att "växtens blomning satts i samband med sommarlovets slut och höstterminens början". Så väl jag minns det!Några av bilderna (färgfotografierna) i boken är veritabla konstverk, som de av stjärnbräcka och ängsvädd, andra föder mer diffusa känslor, medan i vissa bilder den biologiska närheten motverkar den estetiska upplevelsen.