Språket som limpa

Den litterära modernismens mer vildvuxna yttringar hade länge svårt att få fotfäste i Sverige. När futurister och dadaister på 1910-þd>talet drog fram över den europeiska kontinenten och vrålade sina lovsånger till Kriget (Marinetti) eller till Kaos (Tristan Tzara) regerades den svenska litterära provinsen alltjämt av mäster Böök, Svens­ka Dagbladets och svenska folkets smakdomare och den borgerligt anständiga litteraturens försvarare. Futuristerna och deras gelikar hade Böök tidigt avfärdat som "bacillkulturer".Även den svenska modernismens pionjärer, vare sig man därmed menar Ivar Conradson, Lagerkvist eller Ekelöf, var av jämförelsevis beskedlig natur. Till skillnad från sina kolleger på kontinenten höll de sig inom litteraturens skrankor och hade inga planer på att bränna ned museer eller upphäva skillnaden mellan dröm och verklighet. Genom hela fyrtiotalet, enligt gängse uppfattning modernismens storhetstid i Sverige, förblev syntaxen orubbad och formexperimenten fåtaliga.När poeten och konstnären Öyvind Fahlström 1953 författar sitt manifest för konkret poesi gör han det således närmast i ett vakuum. Hur detta enmansprojekt inom loppet av ett decennium blir samtidens mest omdebatterade litterära riktning för att sedan nästan dö ut efter bara några år kan nu följas i Jesper Olssons mycket läsvärda avhandling Alfabetets användning.Fahlström vände sig mot "psykologipysslet" i den samtida dikten och påpekade att språket också kunde behandlas som konkret materia, som byggstenar fria från givna betydelser. Den nonfigurativa konsten var redan etablerad, musiken stod fri från program och innehållsdeklarationer — varför måste då litteraturen dras med kraven på att behöva "föreställa" något? Sina egna poetiska alster kallade han bord (bokstäver-ord); de är långa, frustande ordkaskader, ihopsatta genom kombinationer av slump, stränga seriella system och diktarens anarkistiska undermedvetna. De kan läsas åt alla håll, och liknar ibland snarare ordkartor eller diagram, som förutsätter en aktivt medskapande läsare.Fahlströms idéer fann snart genklang hos en rad unga poeter, däribland Bengt Emil Johnson, Jarl Hammarberg och Leif Nylén. Många av dessa var parallellt verksamma som bild- eller tonkonstnärer, vilket satte spår i deras dikter, som lika ofta hamnade på galleriväggar och grammofonskivor som mellan pärmar.@3a Text:Längst i fråga om att behandla språket som materia gick Carl Fred­rik Reuterswärd, som helt enkelt strimlade ned Svenska Akademiens Ordlista och bakade en limpa av den. Många blev provocerade. Intressant nog blev den gamle modernisten Artur Lundkvist en av de konkretas argaste motståndare.Olsson hinner både med att sätta den konkreta poesin i en vidare kontext av bild- och ljuddikter från antiken och framåt, och att analysera de samhälleliga (och inte minst tekniska) orsakerna till dess uppkomst och snara fall.Märkligt är dock att han författat sitt 500-sidiga opus utan att någonstans definiera sitt studieobjekt. I stället skriver han, litet svävande, att han studerar den poesi som "av det litterära fältets aktörer" kallades konkret. Men dessa aktörer torde ha hyst många missuppfattningar och fördomar om 1960-talsavantgardet, så det är kanske ingen alldeles lyckad utgångspunkt.Skulle man i stället utgå från Fahlströms syn på språket som materia, där ljud och betydelse inte har med varandra att göra, så kan man undra om den utförligt diskuterade poeten Åke Hodell över huvud taget borde vara representerad här. Radikalpacifisten Hodell, mest känd för sina sabo-tageaktioner mot det militära orderspråket i verk som igevär och General Bussig, rörde sig i de konkretas krets, men hans utgångspunkt och syfte var av helt annat slag.Jesper Olssons beläsenhet ärimponerande och avhandlingen rymmer mängder av skarpsinniga iakttagelser, även om hans prosa innehåller några osmälta lån med klang av senare fransk filosofi för mycket för sitt eget bästa ("objektalitet", "asignifierande").Möjligen kan man också invända att en poesi som med hela sitt väsen undanber sig analys kanske inte skall utsättas för närläsning av det slag Olsson ibland försöker sig på. Men det är små invändningar mot ett mestadels gediget arbete.Om den konkreta poesins framtidsutsikter råder delade meningar. Olsson väljer att se den som ett historiskt fenomen, ett avslutat kapitel. Jarl Hammarberg där­emot, den ende ur kärntruppen som alltjämt är verksam "konkretist" har hävdat att den konkreta litteraturen knappast ännu är påbörjad, och har också experimenterat med att tillämpa dess språksyn på prosatexter och tecknade serier.Så mycket är dock klart att många av idéerna kan återfinnas lätt omgestaltade även i samtida poesi. Och när Bengt Emil Johnson i sin senaste diktsamling lämnar blankrader med uppmaningar till sina läsare ("Fyll i resten! Nu!") så är det Fahlströms halvsekelgamla dröm om den öppna konsten som lever vidare.