Språkliga myter synas

Lingvisten Mikael Parkvall gör upp med en rad ­myter om svenskan. Boken bör läsas av alla som är intresserade av det svenska språket, anser Mats ­Rydén.

Litteratur2009-03-27 00:01
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Mycket vet vi och mycket tror vi oss veta. Det gäller också språket, människans främsta uppfinning.
På till synes enkla frågor finns det, till mångas förvåning, inga enkla svar: hur gammalt är människospråket? hur många språk talas det på jorden? var talas den bästa ("renaste") svenskan? hur många engelska lånord finns det i svenskan? och så vidare.
För att inte tala om "rätt" och "fel" i språkbruket. Här kan verkligen folk råka i luven på varandra. Vi äger ju alla, på olika sätt, vårt språk.

Om dylika ting och ­andra handlar i 25 korta kapitel en nyutkommen bok av Stockholmslingvisten Mikael Parkvall.
Hans livfulla framställning tar avstamp i ofta självsäkra uttalanden av journalister och insändare i allehanda tidningar. Övertygelserna övergår i "sanningar".
En vanlig myt är att svenskan skulle vara ett "mycket litet språk" bland de kanske 6 000 som talas på vår jord (standardverket Ethnologue förtecknar världens samtliga språk).
Många av jordens språk är mycket små. Omkring 550 har färre talare än 100, och många är i utdöende; se till exempel K D Harrison, When Languages Die (2007). Men svenskan är faktiskt "ett av de hundra största". Och det finns endast 17 språk på vilka det trycks fler tidningar och bara 11 har en större bokproduktion än svenskan.

En annan myt är att inlån av ord, även i stor skala, skulle hota ett språks fortlevnad. I många språk, inklusive engelska och svenska, är mer än hälften av ordförrådet av utländsk härkomst och de flesta lånorden i svenskan härrör inte från engelskan utan från den medeltida lågtyskan.
Men visst har engelskans inflytande ökat under senare år, vilket för en tid sedan fick en storstadsjournalist att ondgöra sig över "engelskans växande tyranni".
Men variation och förändring är hörnstenar i ett språks liv och historia, tillstånd och processer som i grunden styrs av oss språkanvändare.
Ett av de mest läsvärda kapitlen i Parkvalls bok heter "Rätt ska vara rätt" och är ägnat åt språkriktighetsfrågor, där vi oftast vill ha ett enkelt ja- eller nejsvar. Som professionell lingvist vill författaren inte vara värderande, men något om varianters stilistiska och sociala bärkraft får vi oss dock till livs. "Anything goes" kan inte alltid vara den bästa medicinen.

Boken rymmer också kunskapsrika fakta och vitaliserande tankar om exempelvis "språk" och "dialekt", "släktskap" och "likhet", eskimåernas ord för "snö", finlandssvenska, esperanto och teckenspråk och om "etymologiska myter".
Parkvalls bok är en tankeställare. Den bör läsas av alla som är intresserade av det språk om vilket vi ofta har förutfattade åsikter och där "lagom" inte är det mest spännande.
En ny bok
Mikael Parkvall
Lagom finns bara i Sverige och andra myter om språk
(Schibsted Förlagen)