Från Pårteobservatoriet har man fri utsikt mot Kebnekaises högsta punkt. Erik är en lovande student som spenderar tre stipendiemånader i ensamhet bland bergstopparna för att kartlägga det extrema vädersystemet. Hög- och lågtryck kastar sig nyckfullt om varandra och inuti Erik rör sig ännu häftigare stormar. Han har alltid sökt ensamheten, både för skydd och för ro. I Uppsala har han lämnat en knappt inledd relation till Kristine, som kanske känner som han, som kanske är hans självklara och enda framtid, som kanske skulle kunna bli den första som tar emot hans mörker utan att döma.
I den norrländska uppväxtbyn Nästanbäck har han lämnat en barndom fylld av kroniska eksem, sängvätning, mobbing och en vuxenvärld med stora svårigheter att sätta gränser för sin sexualitet – i synnerhet en mamma som alkoholdoftande sätter sig på sängkanten och söker mer kropp och närhet än hon är berättigad till och våldtar sin son. Ensamheten hjälper inte längre och minnena kravlar omkring som de inbillade insekterna en gång gjorde i varbölderna på Eriks såriga ben.
Efter tjugo år som författare, sju diktsamlingar, en essäbok om jämställd kärlek och en lång period som ordförande för Författarförbundet tar Mats Söderlund med debutromanen Observatoriet klivet från poesi till prosa. Det är en anspråksfull roman som vill mycket och åstadkommer en hel del.
En av drivkrafterna i Observatoriet är samhällets oförmåga att hantera kvinnliga förövare. Samhället ser att något är fel, sjuksköterskor och lärare ställer frågor om Eriks pappa, lokaltidningsjournalist, hempornograf och raljant kvinnohatare – men inte incestuös våldtäktsman, och negligerar hans försök att berätta.
Och det blir bara försök. Det är inte bara omvärlden som saknar redskap till att förhålla sig till mammans våldtäkter, utan också det berättande subjektet.
Mats Söderlund låter skickligt minne flyta in i minne och avtäcker den snåriga hög av förfluten tid som är beståndsdelarna i varje nu. Men textens intensitet varierar och ibland får jag för mig att författaren först har skrivit en uppväxtskildring om en krisande ung man med ett smärtsamt förflutet och sedan dragit texten genom ett ännu mörkare, säg Mare Kandre-aktigt, filter för att bli mindre konventionell. Å andra sidan är det inte så konstigt att texten förtätas extra mycket på sina ställen. En människa definieras ju inte bara av sitt mörker.
Den språkliga precision och förmågan till en väl avvägd omtagning som Söderlund har uppvisat i sin bästa poesi har följt med i genrebytet. Men det känns att han har fått strida med texten. Observatoriet är en, låt vara lite melodramatisk, arbetsseger som i allt mörker vägrar släppa tanken på att kärleken erbjuder åtminstone en liten strimma hopp.