Den 21 maj kommer 40 000 människor att nöta 21 kilometer asfalt på Göteborgs gator. De bästa ger allt i dryga timmen, medan för vissa är det en utmaning som varar i närmare tre. Sju dagar senare tar sig 15 000 löpare sig an den dubbla distansen i Stockholm Marathon, och i Uppsala arrangeras Vårruset och Blodomloppet inom en vecka i slutet på maj.
Långdistanslöpning har blivit en folkrörelse. I Stockholm och Göteborg har arrangörerna fått rekordmånga anmälningar till årets lopp. Läser man amerikanen Christopher McDougalls bok Born to Run – Jakten på löpningens själ, som nu kommer på svenska i översättning av Johan Nilsson, är det lätt att förstå varför. Titeln ska tolkas bokstavligt. McDougall menar att människan är född till att springa. Inte sprintdistanser – på hundra meter är vi chanslösa mot en hare eller en leopard. Men över en maraton – eller ännu hellre en ultramaraton på 10 mil – är vi antagligen världsbäst, och det är det som har gett oss vår evolutionära fördel. McDougall argumenterar att det var genom att kunna jaga djur så länge att de kollapsade av utmattning som vi fick tillgång till proteinerna som gjorde att vår hjärna expanderade.
Efter att en fotfraktur effektivt har satt stopp för en av McDougalls löpturer, säger hans läkare till honom att enda lösningen för att slippa smärta är att sluta springa. Skador inom långdistanslöpningen är snarare regel än undantag och enligt läkaren är foten inte gjord för sådana påfrestningar. Författaren ställer sig frågan ”varför”?
I jakt på svaret beger han sig till botten av Kopparkanjonen i Mexiko för att försöka lära känna Tarahumara-stammen. Tarahumara är det springande folket. 100 kilometer i hårt bundna sandaler är inga bekymmer för deras bästa löpare och ändå dricker de gärna rikligt med hemmabryggt majsöl innan löpturerna. Män och kvinnor långt över femtio springer flera mil på kanjonens stekheta stigar. Och trots att de saknar modern teknologi och dyra löparskor verkar de klara sig utan skador.
McDougall träffar en amerikansk enstöring som har vunnit det ljusskygga men ödmjuka folkets respekt. Enstöringen har en plan – att locka över de främsta långdistanslöparna i USA för att möta Tarahumaras bästa löpare i ett ultramaraton på 80 kilometer. För att tävlingen ska bli av måste McDougall få med sig amerikanska topplöpare till ett lopp utan prispengar och bortanför kamerornas strålkastarljus, i ett område där Mexicos knarkkrig pågår för fullt. Om man springer vilse i kanjonlabyrinten, men lyckas undvika att falla till sin död nerför ett stup eller bli huggen av en dödlig korallorm, finns alltid risken att man snubblar in på något av knarkligornas områden. Och de väntar inte med att skjuta.
Löparna som trots allt ställer upp för McDougall delar alla en passion för löpningen som livsnjutning. Exempelvis mästaren som trots att han brukar vinna sina tävlingar väntar vid mållinjen och applåderar sista löparen i mål, eller den tjugoåriga tjejen som gärna käkar pizza och dricker läsk under ett sjutimmarslopp. I gänget finns även Barfota-Ted, som verkar ha kommit en lång bit på väg med att lösa problemet med löparskadorna. Genom att kasta av sig sina skor hittade han sitt naturliga löpsteg som enligt McDougall inte alls är så felbelastande som skoföretagen gärna vill få oss att tro. Där ser författaren även lösningen i en del av Tarahumarafolkets gåta. Det faktum att de inte har några moderna löparskor eller stora prissummor ser han närmast som en fördel. I stället springer de som de alltid har gjort – tillsammans för att det är roligt. Precis som lekande barn.
Christopher McDougall skriver med samma lust och passion som de säregna levnadskonstnärerna i boken springer. Med ena foten i Hunter S Thompsons gonzo-journalistik och den andra mitt i löpsteget blir Born to Run en färgsprakande historia inte bara om löpning, men om glädjen att leva sitt liv till det yttersta. Författaren har en bakgrund som reporter, och han kan alla berättartekniska knep. Han dramatiserar händelser han aldrig har varit med om och tar ut svängarna när han berättar detaljrika sidohistorier om löparprofiler och gamla lopp. Möjligen tar han sig lite väl stora friheter emellanåt och ställer för många retoriska frågor, men det har jag överseende med i en historia som inbjuder till sträckläsning.
Det är en befrielse att läsa en bok om löpning som inte handlar om syreupptagning och kilometertider. McDougall skriver att det bästa råd han har fått är att ”om det känns jobbigt jobbar du för hårt”. Det är ett råd jag ska komma ihåg under Göteborgsvarvet om en dryg vecka. Om det är slitsamt att kämpa sig uppför avenyn efter 15 kilometer är det bara att slappna av, njuta, och säga hej till någon av mina 40 000 löparkompisar.