En fot framför den andra. En gång, två gånger, tusen gånger. Asfalten doftar, gruset knastrar, sanden väser, barken suckar vällustigt. En fot framför den andra och du är ensam på vägen och du kanske ser havet och känner dig som en suverän och alldels självstädnig prick i universum och du äger din kropp och du behärskar denna väg som ingen väg någonsin behärskats. Och sedan joggar din gråhåriga engelskalärare från gymnasiet förbi med ett gäng feta gubbar och sänker illusionen utan att ens be om ursäkt och plötsligt känns mantrat en fot framför den andra inte alls som ögonblickets oemotståndliga poesi utan snarare som en uppmaning om att börja gå. Eller gråta.
Löpning är en märklig aktivitet. På en gång utpräglat individuell och ständigt bestämd och värderad i relation till andras prestationer. Den ensamma löparen, ensam med sin utmaning och sina allt hårdare vadmuskler är en mask som väldigt många duktiga motionärer älskar att klä på sig på samma sätt som de som jagar brukar hävda att det i första hand handlar om en naturupplevelse att klättra upp i ett jakttorn och sätta en höghastighetskula i både Bambi och hans mamma. Naturen finns där. Skogen viskar och termoskaffet rinner rakt in i hjärtat, men faktum kvarstår - naturen skulle finnas där också om man lät bli att skjuta dess storögda representanter. Löparen springer för sig själv men jämför sig med andra. Så ser naturlagen ut.
När den japanska författaren Haruki Murakami sätter tänderna i den löpning som har varit en del av hans liv lika länge som hans författande snubblar han genast över detta löpningens teodicéproblem. Han berättar ingående om hur kroppen förändras av springandet, och om hur stolt han är över att aldrig ha brutit ett maratonlopp. Att aldrig börja gå - det är hans enda mål, och han övervinner gång på gång sig själv och lyckas. Men han bär på samma gång en ingående kunskap om hur många löpare han sprungit om på upploppet. Den nästan ofrivilliga tävlingsinstinkten bildar en skevande och sympatisk kil av mänsklighet i det annars nästan rigida maskineri av motion och skrivande som bildar författarens vardag. Och gör honom förmodligen till en verklig löpare.
Murakami hade inte en tanke på att bli författare innan han som 29-åring plötsligt fick en ingivelse att skriva när han satt i publiken på en baseballmatch. Skriva - varför inte, tänkte Murakami och skred till verket en stund i gryningen varje dag när han kom hem från sin jazzklubb Peter Cat. Han hade uppenbarligen viss fallenhet och ett år senare vann han en romantävling med sitt första manus och hade, till sin egen förvåning, inlett en vandring mot en position som en av japans, och hela Asiens, mest populärare samtidsförfattare. Sitt storskaliga genombrott fick han några romaner och åtta år senare med Norwegian Wood. Med löpningen är det ungefär samma historia. En dag kände Murakami inte olikt Tom Hanks Oscarsbelönade Forrest Gump för att springa. Satte den ena foten framför den andra och var iväg. Också här visade han sig ha en fallenhet och numera springer han ett maratonlopp på vintern och deltar i ett triathlon under sommarhalvåret.
I Vad jag pratar om när jag pratar om löpning binder Murakami uppriktigt samman sina två aktiviteter. Han har fallenhet för både löpning och skrivande, som båda kräver ensamvargens psyke och en kropp som klarar monotomt nötande utan att förgås av leda. Men, skyndar han sig att tillägga, han har absolut ingen begåvning och det är om inte annat ett incitament för att fortsätta. Både hans skrivande och hans löpande kräver enträgen utnötning och förmodligen kräver också det ena det andra. Några timmars skrivande och minst en mil om dagen. Det är Murakamis metod.
Den som älskar Murakamis romaner kommer också att gilla Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. Ton, språk och iakttagande är lättidentifierat och den lucka av realistisk magi, som man skulle kunna kalla Murakamis nedtonade magiska realism, som oftast återfinns i hans skönlitterära skrivande får här en parallell i den sköna tomhet som fyller författarens skalle när han sätter den ena foten framför den andra både en och tusen gånger till tonerna av Lovin´ Spoonfull, Eric Clapton eller (smått chockerande och faktiskt lite av en besvikelse) Red Hot Chili Peppers. Och i likhet med sina huvudpersoner är han rak och ärlig utan att blotta sig i onödan.
Nästa gång jag deltar i ett Lidingölopp och råkar hälla ett glas kaffe över mig i vätskekontrollen samtidigt som en ledbruten pensionärsförening fräser åt mig att inte lunka i vägen ska jag inte känna den droppande förnedringen utan bara låta mig uppfyllas av Murakamis mantra - han började åtminstone aldrig gå.