Stadens konst, allas konst

Det offentliga rummet blir lätt ett urvattnat och sönderanvänt begrepp. Inte minst för att det ofta får agera exempel på en samhällelig gemenskap som kanske inte finns. Men det besitter ändå en viss magi. Det offentliga rummet må vara drabbat av exkluderande symboler och konstiga regler (till exempel reklamtavlor vs ideell affischering), men det förblir den enda plats där i stort sett alla faktiskt äger tillträd

Den konst som placeras i vår gemensamma omgivning utsätts för gigantiska krav. Ett offentligt konstverk ska binda samman byggnader, natur och människor med varandra. Ett offentligt konstverk ska underhålla och utmana. Ett offentligt konstverk ska förutom att representera sig själv och sina beställares visioner bli en symbol för sin placering, en geografisk accent. Och som om det inte vore nog får det offentliga konstverket, i varje fall traditionellt sett, dessutom stå kvar som en symbol för den tid som såg till att det placerades ut. Men, märkväl, det offentliga konstverket får inte bara vara en föråldrad rest, utan måste också fungera åtminstone någorlunda bra i en avlägsen framtid för att få fortsätta inneha förtroendet att gestalta det gemensamma.

Kort sagt: merparten av de verk som placeras i det offentliga är dömda att misslyckas med att leva upp till alla krav. Inte minst eftersom flertalet av de verk som når offentligheten är frukten av ideologiska, estetiska och ekonomiska kompromisser. Men så ser förutsättningarna ut, och också ett misslyckande kan innebära en konstruktiv kommunikation, som mediestrategen skulle uttrycka det. Det givna exemplet på detta är förstås de otaliga bemärkta män som struttar runt på sina uråldriga marmorfundament som ett slags antiteser till de ärominnen de ursprungligen var avsedda som. Konst berättar i regel mer än upphovsmän och samtid avser. Tänk bara på hur framtiden kommer att le överseende åt den konst som i dag använder högteknologisk spetskunskap som en del i sitt uttryck.

Konsten som omger oss har med andra ord väldigt mycket att berätta, och det knappast en överdrift att påstå att Lisen Hessners nyutkomna Staden genom konsten erbjuder sin läsare ett fantastiskt sätt att lära känna Uppsala. Med Staden genom konsten samlas för första gången den övervägande merparten av den offentliga konst som finns i Uppsala under samma pärmar och tillsammans med en bifogad karta som listar 228 verk räcker boken, som fungerar både för nybörjare och erfarna betraktare, mycket länge.

Lisen Hessner har trettio års erfarenhet av arbete med offentlig konst i Uppsala kommun, och både kan och är passionerat intresserad av sitt ämne. Det sistnämnda är både en fördel och en nackdel. På den positiva, och kraftigt övervägande, sidan finns en personlig, självsäker betraktelse som inte låtsas vara ute efter en objektiv sanning. Det är Lisen Hessners bild som förmedlas. På den negativa att perspektivet ibland är väl beställarnära, vilket nog är svårt att undvika från Lisen Hessners position. Som hårt kämpande tjänsteman måste hon låta glädjen dominera framom eventuella aversioner.

Konstverken är samlade i löst hållna tematiska kapitel under rubriker som ”Herrar på piedestal”, ”Folkhemsperioden”, ”Modernismens pionjärer”, ”Konst i bostadsområden” och så vidare. Analyser, kuriosaanekdoter och historiska utvikningar flankerar verken i olika grad, beroende på vad som faktiskt finns att säga. Den underhållande, och mycket långdragna, processen bakom Carl Milles Sten Sturemonument blir exempelvis ett helt kapitel om uppsaliensisk tröghet som dessvärre känns bekant också för samtidsmänniskan.

Staden genom konsten är trots sitt omfång förhållandevis lätthanterad och tänkt att fungera som sällskap på konstorienterade utflykter. Men frågan är om inte ett praktverk med bättre formgivning och dyrare papper hade varit att föredra. Innehållet hade åtminstone förtjänat det. Boken är dessutom avlång på bredden i stället för på höjden, vilket av någon okänd och rätt provocerande anledning är vanligt när handlar om konstböcker, trots att det bara bidrar till ett sladdrigt intryck.

Men på det stora hela är Staden genom konsten oumbärlig för den konstintresserade Uppsalabon. Uppsala är inte världens mest spännande konststad, men den innehåller garanterat mer spännande konst är de allra flesta känner till.