Statsman med solkigt eftermäle

En minnesgod UNT-läsare kanske erinrar sig att Bo G Hall, tidigare kommerseråd och numera doktorand i historia, i början av april publicerade en essä om Christian Lundeberg. Sedan dess har Hall utgivit en bok om just denne man, som onekligen hade en något ovanlig levnadsbana.Det passar särskilt bra att Hall just i år publicerar denna biografi, eftersom Lundebergs karriär kulminerade kring upplösningen av den svensk-norska unionen 1905. Dessutom högtidlighålls hundraårsminnet av Dag Hammarskjölds födelse och de båda händelserna har en viss koppling till varandra. Det dröjde nämligen mycket länge innan lille Dag kunde döpas, vilket berodde på att hans far Hjalmar Hammarskjöld under hösten var strängt upptagen av de känsliga Karlstadsförhandlingarna, genom vilka till sist unionen fick en fredlig upplösning. Någonstans har jag läst att Dag fick en dopgåva av silver på vilken hade präglats orden "Till den länge namnlöse. Christian Lundeberg, Fredrik Wachtmeister och Karl Staaff." Dessa tre var nämligen Hammar­skjölds kamrater bland svenskarna i förhandlingsdelegationen.Lundeberg statsministerDen 7 juni 1905 upplöste norrmännen själva unionen genom en klurig formulering. I Sverige sammanträdde en urtima riksdag och på högsommaren utsågs Christian Lundeberg till statsminister. Många ansåg nog detta som ett vågstycke i krigisk riktning, eftersom han på 1890-talet gjort sig känd som en hårdför norskätare i egenskap av ledare för första kammarens strängt konservativa protektionistiska parti.Bo G Hall har tidigt intresserat sig för hans person och resultatet har nu blivit en spännande och välskriven biografi över denne bruksägare och statsman. Illustrationerna är många och vältaliga. Lundeberg var född 1842 på Forsbacka i Gästrikland, där fadern var förvaltare. Som nioåring kom han till läroverket i Gävle skola, men hans skolgång blev ett klart misslyckande.Kliv på karriärstegenBättre gick det för honom på kadettskolan, men yrkesmilitär blev han inte. Genom egna erfarenheter och ett passande gifte skaffade han sig en ställning inom landskapets brukssocietet och politiska liv. Vägen låg nu öppen till landstinget och första kammaren och karriären fick sin bekräftelse genom att han 1888 utsågs till ordförande i riksdagens statsutskott.Samtidigt ledde han verksamheten vid Forsbacka bruk och gjorde det med framgång inom det pat­riarkaliska samhälle som det var frågan om. De anställda uppvaktade vid paret Lundebergs silverbröllop 1890 och Lundeberg tackade djupt rörd, men uttryckte samtidigt sin tillfredsställelse över att "tidens samhällsupplösande läror ej lyckats vinna någon anklang vid Forsbacka".Ett år senare talade han om de band som förenade arbetsgivare och arbetstagare och som "agitatorer och yrkespolitici" gjorde allt för att slita sönder.Sedan kom då den heta sommaren 1905, när Lundeberg blev statsminister och chef för den svenska Karlstadsdelegationen.Svårt är naturligtvis att avgöra hur pass stor roll Lundeberg personligen spelade för den lyckosamma avslutningen av förhandlingarna.Stod emot krigstrumpeternaTydligt är att han hade en klar bedömning av läget och en förmåga att stå emot dem som tutade i krigstrumpeterna hemma i Sverige, inte minst lantförsvarsministern Lars Tingsten.Han hade också möjlighet att i denna situation förstå sådana som annars stod långt ifrån honom politiskt.Den svenske sekreteraren Johannes Hellner har i en anteckning vittnat om att Lundeberg och Staaff "ertappades", omfamnande varand­ra, då de insåg att förhandlingarna hade gått i lås.Lundeberg fick, som han hade förutsett, uppbära klander från svenska aktivister, men också mycken uppskattning, bl a accentuerad genom den serafimerorden, som den åldrade Oskar II förlänade honom.NedförsbackeMed rätta kallar dock Bo G Hall det sista decennium, som Lundeberg hade att leva, "en nedförsbacke". Statsminister förblev han inte. I det nu avgjort parlamentariska Sverige gick valen i vänsterriktning och Karl Staaff utsågs till regeringschef.Den största motgången hade han ändå på ett annat plan. Detta var oroliga år på arbetsmarknaden. Ordet Mackmyra har en dålig klang i arbetarrörelsens historia. På platsen låg en sulfitfabrik och ordförande i styrelsen var Lundeberg. De anställda ville bilda en fackför­ening, men bolaget sade nej och hotade med vräkning. Arbetarna stod på sig och vräkningen verkställdes vårvintern 1906.Bilder av barn och bohag ute i snö­yran spreds i pressen och väckte avsky. Lundeberg var inte ensam skyldig eftersom länsstyrelse och andra myndigheter sanktionerat beslutet.Men onekligen hade han ansvar för det inträffade och det bidrog till att solka hans rykte och även eftermälet.Dock bör detta inte få prägla hi­storiens domslut helt och hållet. Vi kan visserligen minnas honom som en politiker, präglad av sin miljö och sin tid.Men främst bör han ihågkommas som den verklige statsmannen, vilken i ett för Sverige kritiskt läge visste vad som krävdes och handlade därefter.