Stenarna gör slut på allt

I sig självt förmedlar fotografiet egentligen varken skräck eller förtvivlan: En ung kvinnas nedslagna ögon, lutade huvud och halvt bortvända ansikte fyller bilden. Hyn är blek och kontrasterar skarpt mot den svarta huvudduken. Men varför hukar hon sig, varför vänder hon bort sitt ansikte? Mot bakgrund av romantiteln utgörs detta omslag plötsligt inte längre endast av ett välkomponerat porträtt, utan därtill av en fruktansvärt otäck bild. Om den avrättningsmetod som går ut på att stena människor till döds, och som fortfarande används i vissa länder, handlar romanen Sju stenar till den otrogna hustrun som i höst har kommit ut i svensk översättning. Författare är Vénus Khoury-Ghata, född i Libanon och bosatt sedan ett trettiotal år i Paris.

Romanens berättare har på sätt och vis gjort samma resa som författaren, men i motsatt riktning. Hon är fransyska och har brutit upp från sitt liv i Paris för att i stället bosätta sig i ett muslimskt land i en liten by vid randen till öknen. Hit anländer hon som biståndsarbetare. Men hon drivs mindre av en önskan att hjälpa andra än av ett behov att undfly sin egen ensamhet. Först sedan hon har lärt känna en ung flicka som lever helt isolerad i väntan på att stenas upplever hon sin vistelse i byn som meningsfull.

Denna unga hustru, som heter Noor, har dömts till döden för att ha varit otrogen. En kväll då hon gav sig ut i ovädret för att leta efter sin bortsprungna katt blev hon stoppad av en europeisk man i en jeep. Mannen insisterade på att få köra henne hem. Innan han släppte av henne hade han dock också gjort henne med barn. Det bortsprungna djuret och den svekfulle mannen skall visa sig utgöra länkar mellan den dödsdömda kvinnan och berättaren. Liksom Noor har fransyskan också förlorat en katt, svikits av en man. Känslan av övergivenhet har de med andra ord gemensam. Till deras krets ansluter sig efter hand ännu en kvinna, Amina, även hon utstött av byborna.

Med tanke på romanens ämne finns det naturligtvis skäl att förvänta sig en mycket mörk historia. Men delvis kommer sådana förväntningar på skam. De tre kvinnorna med sina envisa viljor, kluriga funderingar och högst levande kroppar och begär, är inte bara gripande, utan trots den förtvivlade situationen också skildrade med humor. När domen mot Noor till sist ska verkställas framstår den i kontrast mot dessa livfullt beskrivna gestalter, som fullständigt ofattbar i sin brutalitet och slutgiltighet.
Språket som skildrar dessa människor och det ökenlandskap som omger dem, är avskalat och uttrycksfullt. Att författaren likaså är poet har lämnat spår, och Maria Björkman som har översatt romanen från franska har gjort ett fint arbete. Genom hela berättelsen framhäver Khoury-Ghata att såväl grymhet som solidaritet existerar i alla läger. Det är mycket läsvärt.

Stenarna gör slut på allt

En ung hustru ska stenas till döds, tre isolerade kvinnor förenas. Vénus Khoury-Ghatas läsvärda roman är mycket mörk, men innehåller också humor, skriver Maria Wennerström Wohrne.