Stil, ordning och förnuft

Uppsala universitets tidigare rektor Stig Strömholms bok om det franska 1600-talet skildrar en beynnande modernitet. En bok med många förtjänster, anser Richard Sörman.

Tänkare. Blaise Pascal, Molière, La Rochefoucauld, Louis de Rouvroy duc de Saint-Simon,  Jean  Racine by Savart Head.

Tänkare. Blaise Pascal, Molière, La Rochefoucauld, Louis de Rouvroy duc de Saint-Simon, Jean Racine by Savart Head.

Foto: Fotograf saknas!

Litteratur2009-12-09 10:01
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
På inbjudan av Svenska Humanistiska förbundet har Stig Strömholm författat en personlig och populärvetenskaplig exposé över det franska 1600-talet. Det handlar i första hand om 1600-talets franska litteratur, men också om dess vetenskap, teologi, offentliga kulturliv och om det franska samhällets utveckling mot den absoluta furstemakten.

I centrum för framställningen står de två första decennierna av Ludvig XIV:s styre, 1660- och 1670-talen. Det är nu som den konstnärliga inriktning som gått till historien under beteckningen "fransk-klassicismen" har sin storhetstid, och framför allt då inom arkitekturen och litteraturen. Slottet i Versailles med dess storslagenhet och dess genomtänkta komposition blev ett bestående stilideal för eftervärlden. Inom litteraturen var det likaledes elegans, stilrenhet, ordning och förnuft som eftersträvades. Förnuftet skulle känneteckna den estetiska kompositionen men också den psykologiska analys av människans natur som i huvudsak intresserade tidens intellektuella. Författare som Corneille, Boileau, Molière, Racine, La Fontaine, La Rochefoucauld och Madame de Lafayette anses alla på olika sätt och i olika grad ha förverkligat klassicismens principer.

Som titeln på Stig Strömholms bok Inte bara Versailles antyder var den franska kulturen under 1600-talet emellertid mer än bara kungliga palats och sublimerad fiktionslitteratur. Mycket utrymme ges åt vetenskapsmannen och teologen Blaise Pascal, som Strömholm framhåller som en av sina introduktörer till området. Den så betydelsefulla salongskulturen avhandlas, liksom filosofen Descartes och den stränga religiösa rörelse som kallades jansenismen, men även tillblivelsen av den franska akademin och förloppet av det inbördeskrig mellan adel och statsmakt som bröt ut i mitten av seklet. Betydelsefulla författare som uppträdde efter de glansfulla 60- och 70-talen avhandlas också: La Bruyère, Pierre Bayle och Saint-Simon.
Som Stig Strömholm framhåller i sin bok hade 1600-talets européer inte upplevt vare sig jämlikhetssträvande upplysning, individhyllande romantik eller traditionsomvälvande industrialisering. 1600-talets Frankrike kännetecknas av en strävan efter ordning, historiemedvetenhet och social konsensus, som står i bjärt kontrast till det annalkande 1700-talets ideal om jämlikhet, framsteg och individuellt självförverkligande.

Vi kan i dag ha svårt att acceptera den konservativa tendens som finns i till exempel Molières komedier eftersom vi gärna förknippar satirisk teater med radikalitet och ifrågasättande av normer. I Molières komedier utmanas visserligen fädernas auktoritet då de inte får bestämma vem deras döttrar ska gifta sig med, men den allmänna samhällsordning där borgare är borgare och adelsmän är adelsmän ifrågasätts aldrig utan bekräftas av pjäsernas slut där allt och alla återgår till sina givna platser och roller.

En av förtjänsterna med Stig Strömholms bok är att den lyfter fram denna dimension av det i många avseenden så traditionalistiska 1600-talet, och att den gör det utan att vare sig fördöma eller idealisera. Om det ändå är relevant att som författaren tala om ett "tidigmodernt" Frankrike är det i första hand på grund av de framsteg som görs inom statskonst, kulturliv och vetenskap. 1600-talet är en period där en mängd framsteg görs på olika områden i det franska samhället, men då man för den skull inte hyllar framsteget i sig. Ideologiskt sett är Frankrike ännu ett land där rationalitet och meritokrati får ge vika för tradition och bördsrätt.

I sitt förord säger Strömholm att hans bok är "anekdotisk och rapsodisk", och undrar anspråkslöst var strukturen och den analytiska skärpan ska sökas. De inledande resonemangen kring den begynnande men tvekande moderniteten framstår ändå som en generell referensram avsedd att ge mening och kontur åt det som följer. Kanske är det i spänningen mellan 1600-tal och 1700-tal, eller mer precist mellan traditionalism och individualism, som många av de teman vi möter i den franska 1600-talslitteraturen får sin förklaring.

Fransk-klassicismen uppstår i en brytningstid mellan två världar. I den gamla, den förmoderna, hade vår huvudsakliga strävan bestått i att inta den plats som en gudomlig, social och förment naturlig ordning hade anvisat. I den nya världen, den moderna, den individualistiska, blev det plötsligt legitimt att hänvisa till vår egen individuella strävan efter personlig lycka för att motivera våra handlingar. Här uppstår en möjlighet att väva samman en hel rad av de olika trådar som Strömholm tar upp i sin bok till en något mindre fragmentarisk helhetsbild.

De flesta av det franska 1600-talets stora författare intresserar sig på ett eller annat sätt för problemet med egenintressets legitimitet. Man ställer också frågan huruvida omsorgen om den egna lyckan egentligen är ett medel för att över huvud taget erhålla personlig tillfredsställelse. Problematiken dryftas hos en augustinskt färgad teolog som Pascal, hos en moralist som La Rochefoucauld, men även hos de främsta företrädarna för fiktionslitteraturen, fast det då naturligtvis sker indirekt.

Här finns kanske en möjlighet att förnya de ganska traditionella läsningar av Molière, Racine och Madame de Lafayette som Strömholm delger oss, och som framstår som mindre övertygande än till exempel den läsning han gör av en memoarförfattare som Saint-Simon, som Strömholm tidigare själv har översatt till svenska. Saint-Simons redogörelse för det egna livet vid hovet och armén åren 1691-1723 måste vara en guldgruva för en humanistiskt färgad läsare med ett till synes aldrig tynande intresse för biografiska studier och en till synes lika outtömlig talang för historia och lärdom.

Richard Sörman
Fil dr och lärare i franska vid Institutionen för moderna språk, Uppsala universitet
Stig Strömholm
Inte bara Versailles - bilder från det franska 1600-talet
Atlantis