Storslagen roman om irländskt lidande

Havets stjärna är historien om det irländska folkets lidande under 1840-talets svält. Men det är också en storvulen roman med ett fascinerande persongalleri. Författaren Joseph O'Connor, bror till Sinead O'Connor, har skrivit det epos irländarna hittills saknat.

Foto:

Litteratur2005-02-27 00:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Sverige har sin Vilhelm Moberg, Norge har sin Ole Edvard Rølvaag. Men Irland, det land som åderläts allra mest av emigrationen, har hittills saknat sitt stora utvandrar­epos. Tills nu.
Joseph O'Connors roman Havets stjärna utspelar sig till stora delar på ett av de skepp som förde miljontals irländare till USA. Här finns den lismande krymplingen Pius Mulvey, den olycksdrabbade bonddottern Mary Duane och den av skuldtyngde adelsmannen David Merridith. Ett persongalleri värdigt vilken Dickens-doftande 1800-talsroman som helst.
— Allt började med att jag fick en bild i huvudet: en man som går upp och ner på däcket på ett viktorianskt skepp. Det var nästan som att vara hemsökt. Ibland kan jag tänka att anledningen till att jag skrev Havets stjärna bara var att få veta mer om
Pius Mulvey, mannen i bokens centrum, säger en lågmäld Joseph O'Connor.

Tystnadens språk
Men den egentliga huvudpersonen i Havets stjärna är varken Pius Mulvey eller emigrationen; det är svälten. Under fem fruktansvärda år på 1840-talet dog mellan tio och femton procent av Irlands befolkning på grund av potatispesten. Svältens betydelse för den irländska identiteten är omöjlig att överskatta. Trots det har det varit dåligt med romaner i ämnet.
Enligt Joseph O'Connor beror det på två saker.
— Det var den första katastrof som tidningarna verkligen skickade reportrar att bevaka. Så det finns många rapporter från folk som verkligen såg vad som hände. Och varenda en börjar med samma typ av språk i sina artiklar, tystnadens språk: jag kan inte beskriva det jag ser, jag har inte ord.
— På nittonhundratalet sågs sedan svälten genom en lins av ang­lofobi. Man kan reducera det till en mening: allt vi behöver veta om svälten är att de mördade oss. Och alla visste vilka de var och vilka oss som åsyftades. Det var så enkelt.
Det är svårt att missta sig på ­Joseph O'Connors rättspatos. Men trots det vägrar han att kalla sig för en politisk författare.
— Jag hatar politiska romaner. Jag ville att boken skulle innehålla en kollision mellan ideologier, att den skulle erkänna att det finns olika sätt att se på detta. Skulle jag skriva min 400 sidors socialistiska roman om 1800-talets Irland, skulle den vara så oerhört tråkig att jag inte skulle vilja läsa den själv.
Havets stjärna har blivit en dund­rande succé. Översatt till 26 språk, sålda filmrättigheter, topplisteplaceringar. Från att mestadels ha skrivit rätt korta, humoristiska böcker, har Joseph O'Connor blivit en seriös uttolkare av sitt hemlands fattiga historia. Och han tänker fortsätta med det.
— Nu skriver jag på ytterligare en lång depressiv bok. Om amerikanska inbördeskriget. Jag tycker det är en fascinerande historia, speciellt med tanke på alla europeiska invandrare som gick igenom alla de här strapatserna jag beskriver i Havets stjärna — och tjugo år senare går de ut i krig.