Storslagna jubileumsdikter

Söndagar är vilodagar och det utrymme som varje arbetsvecka lämnar som andrum för återhämtning, rekreation, läsning och eftertanke. Men söndagen kan också ses som den tid som infinner sig när människan avslutat sin yrkesverksamma period eller som slutpunkten på stunden på jorden över huvud taget. När Lars Gustafsson inträtt i emeritusståndet, lämnat professuren vid det texanska universitetet i Austin, flyttat tillbaka till Sverige och i morgon fyller 70 år ger han ut versberättelsen Den amerikanska flickans söndagar.Den innehåller tio söndagsbetraktelser, enligt den formel han själv anger i en dikt "den som blir sjuttio år gammal/upplever ett helt decennium av bara söndagar", och kan läsas som en överrik sammanfattning av ett helt författarskap. Här finns teman, motiv, diskussionsspår och läsefrukter som ibland blivit hela böcker, emellanåt kanske bara skymtat förbi i någon bisats. Man kan tala om en encyklopedisk bredd som spänner över det mesta från filosofi, samtida och tidigare författare, historia och mytologi till naturvetenskap.Utgångspunkten för den väldiga prosadikten är en autentisk händelse i Texas 1999, då en ung kvinna en söndagsmorgon överfölls och fördes bort medan hon var sysselsatt med att tvätta sin bil. Hon blev våldtagen och sedan mördad. En av förövarna greps och dömdes till döden.I Lars Gustafssons bok är det för det mesta den unga kvinnan som för ordet. Då och då avbruten av författaren själv. Oftast handlar det om en dagboken närstående monolog. Från första stund står dock klart att det episka flödet knappast skiljer särskilt mycket mellan flickan, diktarröstens eget jag eller formuleringar kring själva diktandet som ingivelse och hantverk. Så ligger också tyngdpunkten ömsom hos det ena eller hos det andra. Flickan i berättelsen har sin dagliga yrkesverksamhet förlagd till ett stort forsknings­bibliotek. Att hon där är den som håller ordning både på borttappade nycklar och förkomna lånekort gör hennes uppgift särskilt viktig i den här boken. För om något spelar just de stora frågorna om livets uppkomst och mening, mänsklighetens fram­, det egna jaget, viljans frihet och vårt förhållande till såväl den yttre som den inre verkligheten en framträdande roll i dikterna. Där finns en stabil grund av förundran men också en hel del vemod och förtvivlan. Nyckeln till åtskilligt i boken är Lars Gustafssons under ett helt författarskap utsträckta umgänge med de stora livsproblemen. Böckerna är hans verktyg i detta värv. Och dikten det sätt han valt för att om inte lämna några slutgiltiga svar så åtminstone precisera frågorna och ange var han befunnit sig i sitt sökande.Eftersom avsikten är att åstadkomma en sammanfattning har minnesbilderna och återblickarna fått stort utrymme. Det är heller inte svårt att se hur detaljer och föremål från förr återkommer som betydelsebärare och med delvis samma gåtfullhet som de ägde redan från början i författarskapet. Och även om landskapet är Amerika påminns man om vilken vikt Lars Gustafsson en gång tillmätte stackmolnen, lufthavet och skärvorna i jorden av grönt buteljglas när hans dikter fortfarande utspelades i Väster Våla och Ramnäs vid den trolska sjön Åmänningen i Västmanland.Även Uppsalaåren har lämnat sina tydliga spår i en dikt där kajornas samstämda och virvlande flockar får poeten att stanna till i undran över vilka drivkrafter som styr historiens lopp:Sin utgångspunkt har Den amerikanska flickans söndagar i författarens tidiga upplevelser i sitt liv av sommarlovets gröna färg som innebar frihet och smärtan från pubertetsårens plåga, vilka sammantagna gav honom hans första känsla av vad det är att finnas till. Från samma tidpunkt härstammar också vissheten om det egna uppdraget som diktare.Men överlag hör annars just minnet till det som är en av de verkligt problematiska storheterna i den här boken. I det sammanhanget lyfter Lars Gustafsson fram ett tidsbegrepp utan slut, men även med en förlorad början. På så sätt framstår människans korta livs­ögonblick som det allt avgörande i en värld full av berättelser, av vilka vi bara får kontakt med en bråkdel. Därför är det heller inte långsökt att uppfatta bibliotekets roll i versberättelsen som en metafor för världens ofattbarhet med böcker som ruvar på många och oåtkomliga hemligheter innanför sina ryggar. Just det oberäkneliga framställs som särskilt laddat men också lockande. Det går inte att förutsäga de skred som kan inträffa i ett människoliv, den fasta mark där vi tillbringar våra dagar är förrädisk. Ett återkommande tema är de underjordiska floder och grottsystem som alltid intagit en framträdande plats i Lars Gustafssons beskrivning av tillvaron.Eftersom form och innehåll hos honom sällan skiljs åt, är det i en motsvarande anda Lars Gustafsson inte utan en hörbart markerad ironi emellanåt låter formuleringar i dikterna lägga sig i försåt och som ur ett bakhåll föra in läsaren på ett överrumplande spår. Ofta är det vardagen, vardagsspråket och det verklighetsnära som där­igenom framstår i en ny belysning och ett annorlunda skimmer än det gängse. Som få andra författare kan Gustafsson konsten att underminera allt som grundar sig på oreflekterat vaneseende. I Den tred­je söndagen, där dikten blir en spegel för det egna jaget, spårar han i det mänskliga ansiktet också en rädsla för att konfronteras med sig själv. Och den upptäckten återkommer längre fram som en fråga hur mycket kunskap om sig själv en människa klarar av eller orkar bära.Den sjunde söndagen är vers­berättelsens kärlekssång men på samma gång en dikt om ett främlingskap, som inte heller det finner någon en gång för alla godtagbar lösning. Och bland bokens förutsättningar ingår även spåren av den ondska, någon "som inte vill väl", som blir avgörande för den unga kvinnans livsöde. En sådan förmåga att påverka förloppet eller ingripa saknar de gudar, de flesta bortglömda, liksom de beläten och demoner som gör sig påminda i dikterna.Den amerikanska flickans sökande efter en nyckel till det egna livet "En bok skriven för mig som / innehåller mitt liv. Inte bara / det jag levt, utan mitt liv som helhet" förblir en utopi och en ouppnåelig dröm. Men det har samtidigt resulterat i en berättelse, där Lars Gustafsson låter sin ingivelses alla ymniga flöden samlas till en storslagen helhetsbild av vad ett av vår svenska litteraturs allra yppersta författarskap är mäktigt.