Om talesättet ”en bild säger mer än 1000 ord” var sant så skulle det gå bra att översätta en roman till en film eller en seriebok utan att man förlorade i nyans. Men eftersom ett enda ord kan framkalla mängder av bilder i en människas medvetande så är förhållandet snarare tvärtom. Något många som älskat en roman och sedan ser filmatiseringen av den ofta besviket fått erfara.
När serietecknaren Fabian Göransson ger sig på att fritt tolka August Strindbergs bok Inferno handlar det heller inte om att ge en lika associationsrik berättelse som originalet, vilket vore omöjligt. Utan om att ge en ny förenklad bild, där humorn och bildspråket hamnar i första rummet.
Originalet Inferno är August Strindbergs självbiografiska bok som handlar om den konstnärliga och själsliga kris han gick igenom åren 1894-1896. I boken tror han sig vara utsatt för konspirationer, bli plågad av andarna och genomleva Swedenborgs träckhelvete på Jorden. Han tolkar spelkort som hittas på gatan, stenklumpar som har ovanliga former och andra tecken utifrån en ockult synvinkel. Hur mycket som överensstämmer med verkligheten och hur man egentligen ska etikettera Strindbergs bok har litteraturforskare trätt om ända sedan den kom.
Även fast berättelsen förlorar mycket i översättningen till serierutor så är Fabian Göranssons impressionistiska teckningsstil perfekt för ändamålet. Samtidigt som det saknas blod så känns boken just så bra som den kan bli utifrån de uppställda förutsättningarna. Bilderna påminner inte sällan om Munchs bildspråk från Infernotiden.
Frågan om funktion är alltid aktuell när det handlar om tolkningar. Man skulle möjligen kunna tänka sig att Fabian Göranssons Inferno är till för folk som inte orkar läsa originalet. Det är dock svårt att tänka sig att den, trots humorinslagen, är något till exempel skolungdomar skulle kasta sig över. Kuriosa för redan Strindbergbitna är nog det mest riktiga svaret. Trots att den känns lite för välgjord för att hamna där.