”En gång var jag mycket, mycket kär…”
Så inleds en av "Gluntarne", där Glunten förfaller till sentimentalitet och reminiscenser.
Nå, det var vi väl alla. Och en gång var jag mycket, mycket ung. Då läste jag Gun-Britt Sundströms "Student -64" (1966). Alla böcker tycker man inte om – inte ens alla världslitteraturens mästerverk – men Sundströms bok hittade en plats i mitt hjärta där den låg kvar, oomläst och ganska bortglömd. Nu i augusti läste jag en annan studentskeroman, Linn Spross "Grundläggande studier i hoppfullhet och hopplöshet", och såg likheter med Student -64. När hösten tillstött läste jag om Sundströms bok för första gången på trettiofem år.
Båda böckerna är skrivna av unga författare – Spross tjugotre, Sundström bara tjugoett – och handlar om ännu yngre tjejer som just börjat läsa i Uppsala. Också huvudpersonernas namn har vissa likheter – de heter Hanna (hos Spross) och Saga (hos Sundström), och är dessutom böckernas berättare.
Förankringen i Uppsala är viktig. Spross inleder med huvudpersonens desillusion efter valet 2010, men redan på sidan 9 presenteras den klassiska Uppsalamiljön: ”Det blåser i backen upp mot universitetet. I den här staden är det alltid motvind.” Sundström börjar med färden till Uppsala och mötet med studentrummet, men på sidan 10 är vi på plats: ”Jag har skrivit in mig vid universitetet. … Vi steg in i hallen, läste över dörren i stora bokstäver TÄNKA FRITT ÄR STORT – TÄNKA RÄTT ÄR STÖRRE och tittade förvirrat på varandra.” Hanna studerar på Engelska parken (vilken hon betecknar som ”skolan”), och Ihresalen spelar en viktig roll i handlingen. Saga går på föreläsningar i universitetshuset och filosofiska seminarier på Villa Hemgården i Kåbo.
Båda bor en bit från centrum, vilket ofta påpekas – Saga delar en omodern, lyhörd lägenhet i Svartbäcken med väninnan Karla och den ”tredje flickan”, Hanna bor i korridor i Kantorn. De uppsöker sin tids studenthak – Hanna går inte bara på Palermo (som dock inte nämns vid namn) utan också på nationspub, Saga går ofta på nation och hänger dessutom på Galejan, som kanske var för sextiotalet vad VDalapuben var för min generation – lite sunkigare än man egentligen uppskattade, men ändå oemotståndligt.
Och jo: ”En gång var jag mycket, mycket kär.” Det är de, båda två. Hanna i vännen Imagine (som hon möjligen har ett förhållande med), Saga i flera föremål, men kanske mest i Sven, som erkänner att han inte är att lita på. Också förälskelsen hör till studenttillvaron.
Såväl sextiotalets som tiotalets studentska upplever ett främlingskap i tillvaron. Sundströms Saga kommer till Uppsala åratal före revolutionsåret 1968 och vill visserligen gärna reta upp omgivningen – bekant är snöbollskastningen mot Geijerstatyn – men knappast bränna ner hela skiten. Spross Hanna är mera politiskt medveten och mera omstörtande, men lyckas inte särskilt väl i sina revolutionära uppsåt. Olyckliga är de båda – så som studenter kanske varit olyckliga i alla tider. ”Ack jag är led vid att leva i denna förpestade världen”, suckar Glunten.
Skillnaderna är lika intressanta som likheterna. Flickorna kommer från olika miljöer – Saga från Stockholm, Hanna från en krympande småstad. Saga tycker om sin högborgerliga familj, men de märks inte mycket. Hannas ensamstående mamma står däremot för revolutionär inspiration. Möjligen är det inte ett sammanträffande att hennes kvinnogrupp kallas Amasonerna, precis som Sagas tjejkrets.
Också i sina svartaste stunder omger sig nämligen Saga med fler människor än Hanna. Redan i citatet ovan, där sextiotalsstudenten steg in i universitetshuset, finns ett ”vi”. Då är det hon och Karla, senare finns andra kompisar från staden och gymnasietiden, män av skilda kaliber, lärare som stöttar och lärare som tenterar – ja, till och med sura hyrestanter och en granne som telefonledes meddelar barnbarnens framsteg medan Saga drar på ”King Creole” på högsta volym. Männen är inte sällan skitstövlar, men alltid individer. Ibland drömmer hon om den frihet det skulle innebära att vara pojke – ”om man hade varit typ” hade mycket varit möjligt – men inser att drömmen bara är en undanflykt. Samma sak gäller förstås hennes för vår tid förvånande långliftande – ibland ända till Lund för en kopp kaffe. Bästa ögonblicket på en lift är när man ”stoppar tandborsten i ena duffelfickan och en Wasa dubbel i den andra och bara kommer loss”.
Hanna reser inte annat än hem till mamma. Hon är ensam, och utöver den avgudade Imagine finns bara bekanta. Universitetet är ansiktslöst. Där finns ingen ”amor intellectualis” som filosofen Theodor i Student -64 (jag anar ett porträtt av den legendomsusade Thorild Dahlquist) eller beundrade professorer som Ingemar Hedenius och Konrad Mark-Wogau. Över huvud taget är männen ointressanta i Linn Spross skildring – vilket väl inte bara kan förklaras med Hannas förälskelse i en flicka. Den enda manliga studiekamrat som skymtar förbi är osympatisk och moderat.
Det finns en svartsyn hos Spross som saknas hos Sundström. Också när Saga är nere ser hon möjligheter. Det finns ett liv utanför Uppsala, det finns mestadels hopp i tillvaron.
Själv är jag femton år yngre än Sundström och trettio år äldre än Spross. Kanske är det inte konstigt att jag lättare identifierar mig med Saga än med Hanna. Kanske bidrar det också att de lärare och auktoriteter som nämns hos Sundström var gamla och vördade ännu när jag var student, medan Hanna är student i lokaler där jag själv har undervisat.
Man ska inte avslöja böckers slut, men det förvånar nog inte att båda huvudpersonerna lämnar Uppsala. Saga har då läst här i tre terminer – möjligen en blinkning mot Fritiof Nilsson Piraten, ty det skrivs ju universitetsromaner också om det andra stället. Uppbrottet hör till genreförväntningarna. Även "Gluntarne" slutar med att Glunten tar sin examen och far sin kos. Kvar blir överliggaren Magistern:
Värst utav allt är att vistas
År efter år här vid Akademin;
Ty varenda termin
Skall man hålla god min
Och se glad ut, fast vännerna mistas.