Suggestivt om flyktingliv

Herta Müllers starka band till Rumänien kan ingen som läst hennes romaner ha undgått att lägga märke till. Hon föddes 1953 i Banatet på gränsen mellan Ungern, Jugoslavien och Rumänien, ett område som bebos av en krympande folkspillra med tyska som modersmål. 1987 fick hon utresetillstånd till dåvarande Västberlin. Numer bor hon i Hamburg, men återvänder till sin uppväxttrakt i nästan allt hon publicerat. Debuten kom 1984 med Niederungen (på svenska 1985 med titeln Flackland), en barndomskildring från Müllers egna landskap i Rumänien.

Till en viss del hamnade den i den känsliga debatten om gamla tyska områden. Svenska kritiker fastnade för Müllers förtätade språk som så fängslande skildrade den förstenade och instängda världen Ceausescus Rumänien var. Följande fem böcker, med Hjärtedjur som den senaste i raden, har alla sin rot i Rumänien med förgreningar till Tyskland, dit någon ofta flyr för att kunna andas, som vederbörande tror, Frihetens luft. Ofriheten i det diktatoriska moderlandet och ensamheten i det demokratiska flyktinglandet är centrala teman. Müller odlar sitt alldeles egna språk i dessa verk, stilen är knapp och lyrisk, ibland något ojämn.

Berättaren i Hjärtedjur är en namnlös studentska i 70-talets och diktaturens Rumänien som regelbundet träffar tre manliga studenter med vilka hon delar en förbjuden skatt: dikter, anteckningsböcker, fotografier, och en enorm rädsla för att bli upptäckt. Efter studenttiden blir deras kontakt, per brev mestadels, en mer och mer desperat närhetstörst till likasinnade. Utan att gruppen egentligen märker det närmar den sig den flyktfixerade delen av medborgarna, de håller på att kvävas av diktaren och försöker förtvivlat få luft under sina klippta vingar.

Texten är delvis tillbakablickande och i slutet förstår jag att de två människor som i bokens öppning sitter och tittar på fotografier är två flyktingar som fått bildbevis på Ceausescus terrorregim utsmugglat från sitt hemland. Från denna punkt singlar minnets associationer bakåt i tiden och anlägger då och då i presens ett barns oförvanskade perspektiv.
Prosan är suggestiv och fragmentarisk i sin andfådda ton, vilket framkallar en olustig känsla av huvudpersonens ensamhet och utanförskap, hon berättar med sinnena ständigt på vakt efter bevakande ögon och öron. Där finns en magerhet som stramar kring språkets strupe, en egendomligt karg poesi med svackor och toppar. I den stundom disiga texten, där sikten är dålig, greppar jag tag i de poetiska spirorna och de återkommande nyckelorden, som t ex nagelsax och frisör, vilka blir mina riktmärken. John Eyres omslag passar väldigt bra till denna subtila karaktär hos texten; en dimmig grå textilstruktur mot en allt genomträngande illvit bakgrund. Titel och citat är färgade i en dovt stickande limefärg, hela omslaget ger mig en känsla av psykiskt illamående, vilket samstämmigt drar som kammar boken igenom.

Berätterskan blir aldrig levande för mig när jag läser, hon tänker, associerar och samtalar, men ändå kommer hennes genuina personlighetsdrag aldrig fram. Jag tänker att det är en reflektion av hur det kanske var att träffa nya människor i Ceausescus Rumänien; ingen tordes lita på någon, vågade inte ha personliga åsikter och visade inte vilka de var. Ett helt avindividualiserat land med skräck i varje andetag och alla muskler på spänn, magknip och andlig svält.
Müllers speciella stil verkar vara utvecklad för att just kunna blicka tillbaka i minnena och kunna göra nedslag där utan att skada eller förvanska dem. Att låta tanken färdas bland minnen är en sak, att kunna skildra det tanken ser är en helt annan, en oerhört svår konstart, och det är den sistnämnda balansakten som Müller idogt ger sig in på, med en skiftande förmåga att vidarebefordra minnesbilderna till mig. Tiden är en aning utsuddad, i alla fall ur dess linjära perspektiv. Här skildras tiden på det sätt en människa upplever den; utan kronologisk, linjär ordning. Ögonblicken cirklar som serpentiner i en subjektiv följd.

Hjärtedjur är Herta Müllers sjätte bok på samma tema. Att skriva så mycket om i grunden samma sak är ett svårt tillvägagångssätt, det gäller att få det så varierat att man inte bara repeterar en berättelse gång på gång. Den konsten tycks Müller ha lyckats med och detta gör hennes till en egensinnig författarinna som beundransvärt tränger allt djupare in i Flyktingscenariot och, antar jag, sig själv. De ibland andefattiga textavsnitten bildar mossbelupna hängbroar mellan de glasklara meningar som med kraft av autentisk poesi trots allt bär upp hela verket: "Ljuset var som kol och glas. Man kunde sträcka ut handen och ta i luften."

Suggestivt om flyktingliv

Flyktinglivets predikament är det allt överskuggande temat hos Herta Müller. Så också i hennes senaste till svenska översatta bok Hjärtedjur, där redan prosan förmedlar en olustig känsla av huvudpersonens ensamhet, konstaterar Märit Aronsson.