Suggestivt om katastrofens förhistoria
W G Sebalds i dag utgivna bok Saturnus ringar är en mäktig hybrid av essä, roman och reseskildring, skriver Fabian Kastner.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är talande att den dramatiska höjdpunkten i det som skulle bli Sebalds sista bok, romanen Austerlitz från 2001 (Sebald omkom i en bilolycka samma år), aldrig riktigt blir av. När den judiske arkitekturhistorikern Jacques Austerlitz, som reser runt i Europa för att rekonstruera minnet av en förträngd barndom, når slutstationen Theresienstadt - dit hans föräldrar troligen deporterades - ligger fokus inte på resterna av det ökända koncentrationslägret, utan på dagens Terezin: en tjeckisk småstad med tomma gator, tillbommade basarer, blinda fönster och stumma husfasader. Det spöklika intrycket av eftervärld förstärks av de grådaskiga, halvtaskiga fotografier av ödsliga vyer och livlösa ting som Sebald hade för vana att illustrera sina texter med. Det är som om mänskligheten gått under utan att vi märkt det. Sebald dokumenterade undergången för någon framtida ras att begrunda.
I den sista intervjun med författaren berättar Sebald, som föddes i Bayern 1944, att det var först som sjuttonåring han över huvud taget hörde talas om Förintelsen. Det var ingenting man pratade om efter kriget, förträngningen var fullständig. Och det var först 1966, när Sebald lämnade Tyskland och flyttade till Manchester, som han på riktigt förstod att dessa händelser verkligen ägt rum, och drabbat verkliga människor. I England fanns judar. I det etniskt rensade Tyskland hade han inte mött en enda. Sebald berättar att det tog lång tid för honom att se orsakssambandet; att också Tyskland en gång haft judiska läkare, poliser, vaktmästare och biografmaskinister, nu alla spårlöst försvunna.
Om Austerlitz beskriver katastrofens efter, är Saturnus ringar från 1998, som i dag utkommer på svenska i översättning av den enastående Ulrika Wallenström, ett försök att utforska dess förhistoria, olika händelser som pekar fram emot 1900-talets stora förintelsemaskineri. Det handlar inte specifikt om judeförföljelse, utan om det som Sebald ser som människans inneboende förstörelse- och utrotningslusta.
Boken - en tät, märklig och ganska så tungrodd hybrid av essä, roman, reseskildring och självbiografi - beskriver en lång fotvandring längs den engelska östkusten, genom grevskapen Suffolk och Norfolk. Men det är inte så mycket det yttre landskapet som intresserar bokens tungsinte jagberättare. Han går i egna tankar, på döden mest. Allt det han ser omkring sig ger upphov till historiska tankeutflykter, dystert vindlande utläggningar som breder ut sig över sidorna likt långa sorgetåg.
Det kan handla om så vitt skilda saker som rovfisket i Nordsjön, det brutala krossandet av Taipingupproret i Kina, 1600-talets stora sjöslag, det belgiska skräckväldet i Kongo, den kroatiska Ustasamilisens masslakt av serber under andra världskriget, skövlingen av Argentinas regnskog, eller fasanjakten på engelska gods, så kallade hunting parties där uppemot 6 000 fasaner kunde skjutas för nöjes skulle på en och samma dag. All världens vansinne och barbari begrundas - förutom Förintelsen, bokens outtalade smärtcentrum, den mörka materia som allt det andra kretsar kring, likt ringarna på Saturnus, sorgens och lidandets planet.
Sammantaget rör det sig kanske om en trettio eller fyrtio essäer, alla lika fascinerande, som vävts samman på ett ytterst skickligt och intrikat sätt. Brokaden formar sig till en de dödas encyklopedi. Tjugo tusen döda här, hundratusen där, en miljon på ett tredje ställe. De svindlande siffrorna finns sakligt noterade i arkiven. Statistiken tecknar ett mönster, en cyklisk historia där mänskligheten regelbundet tycks drabbas av kollektiva vansinnesutbrott, följda av perioder av vila, tills nog kraft samlats för en ny bärsärkagång. Ett evigt kretslopp av förödelse och återuppbyggnad.
Ändå är det inte särskilt deprimerande läsning. Sebald är ingen domedagsprofet som tutar i luren utan tycks tvärtom vilja ingjuta förtröstan. Världen har redan otaliga gånger gått under - och ändå lever vi vidare. Det är detta mysterium som upptar den evinnerligt eftersinnande vandrarens tankar, den hemlighetsfulla förmåga till transmigration han trots allt tycker sig kunna iaktta i naturen. Dessa av tidens ström skonade ting blir till sinnebilder för människosjälens oförstörbarhet. Så blir Saturnus ringar inte så mycket ett förlamande bevis för vår naturs ohjäpliga slut, som ett sökande bland det som undgått förintelsen efter det som ännu utlovar framtid.
Saturnus ringar
W G Sebald
(Albert Bonniers Förlag, sv övers Ulrika Wallenström)
W G Sebald
(Albert Bonniers Förlag, sv övers Ulrika Wallenström)