När ungdomsserien “Spung” sänds för första gången i SVT 2002 är den uteblivna succén inte helt förvånande. Sedan TV 4 lanserades 1990 har public service-kanalen tappat allt fler av sina unga tittare. Dramachefen Daniel Alfredssons initiativ att köpa in en ungdomsserie, som radikalt avviker från den rådande dramaturgin och stilistiken i genren, lyckas inte locka så många ungdomar som man inledningsvis hoppats.
Bakom “Spung” står manusförfattaren Cilla Jackert som tidigare varit med och skrivit såpor som "Tre kronor" och senare filmer som "Känn ingen sorg". Det intensiva i känslorna kring att vara ung är vad manusförfattaren vill komma åt och “Spung“ blir en kavalkad i de fem huvudpersonernas känsloyttringar och vardag där de älskar, hatar, super och kedjeröker. Att Cilla Jackerts tidiga namnförslag till serien var "2 cl ägglikör i anus" säger kanske mer om grepp och innehåll än något annat – “Spung” är de präktiga, tillrättalagda ungdomsseriernas motsats.
Trots publikfloppen beställer SVT en andra säsong och en långfilm diskuteras, även om den sistnämnda aldrig blir verklighet. Men “Spung” hade ändå en trogen fanskara och 2010 utnämns serien till Sveriges näst bästa tv-serie genom tiderna av P1:s “Kino”. Våren 2013 blir de två säsongerna tillgängliga på SVT:s öppna arkiv och i dag betraktar många “Spung” som en kultserie. Kanske kunde tidpunkten för publicering av det filmmanus som aldrig blev verklighet – “Spung tio år senare” – tillsammans med reportage och intervjuer av kulturjournalisten Andreas Nordström, inte kommit mer lägligt.
När det första avsnittet sändes var jag 18 år och gick vårterminen i andra ring på gymnasiet. Precis som många andra reagerade jag på de obarmhärtiga klippen, den dominanta musiken och de både älskvärda och irriterande karaktärerna. Men framför allt slogs jag av språket – att gymnasieungdomarna Kim, Petra, Ana-Maria, Pelle och Melas pratade som vi pratade (på gott och ont). I det ocensurerade manuset var uppdelningar som duktig-dålig, elak-snäll och tuff-tönt omöjligheter, precis som i min verklighet.
Här fanns inga moralkakor, pekpinnar eller vuxna med tolkningsföreträde. “Spung” var skitigt, sunkigt och alldeles, alldeles underbart på samma gång. Med den nostalgiska värmen i bröstet bävade jag inför uppdraget att läsa och recensera boken “Spung – tio år senare” med tillhörande filmmanus där ungdomarna jag identiferat mig med nu är tio år äldre. Ens ungdoms kärlekar ser sällan likadana ut i skenet av vuxenlivets obarmhärtiga lysrör.
Men faktum är att “Spung” ter sig minst lika bra i 29-åriga Karins läsplatta som serien gjorde på den 18-åriga ditons tjocktv. Faktum är att även det outnyttjade filmmanuset hedervärt förvaltar sitt kult(ur)arv. Karaktärerna dubbleras i manuset när skådespelarna själva tar plats som del av handlingen. Här är moralkakorna närvarande men de både levereras och förkastas av de nu vuxna karaktärerna själva. Och även om tio år passerat så är den ständigt komplicerade relationen till vuxenlivets ansvar alltjämt närvarande.
Hur gör man för att inte utvecklas till en kliché och vilka val är det som formar oss som individer? Andreas Nordströms inledande reportage utvecklar seriens unika karaktär och sätter den i relation till sin samtid på ett sätt som såväl får oss att förstå varför serien inte slog, som att uppriktigt sörja att den inte gjorde det. “Spung” är ett tidlöst koncept. Och tidlöst blir det bara när man utan att rygga tillbaka förhåller sig till sin samtid.