Den brittiska historien liknar bok- och tv-serien "Game of thrones". Man kan väl lugnt säga att britterna gör det mesta möjliga av sitt historiska arv. Det kommer en aldrig sinande ström av romaner som utspelas under de stormiga århundraden som format Storbritannien till vad det är idag. Varför inte samma sak sker i Sverige idag kan man fundera över, det saknas ju inte stoff att väva av, möjligen har det blivit stigmatiserat av tidens skeenden? Det skrevs betydligt flera förr.
På öarna i Nordsjön är det till synes inga sådana. Den flitiga Conn Iggulden fortsätter oförtrutet med sin senaste serie, den om det så kallade Rosornas krig. Den tredje delen, ”Blodsfejd” kommer i april. Han har liknat det invecklade maktspelet i 1400-talets England med ”Game of Thrones”, och det ligger mycket i det. George R R Martin har själv sagt att han hämtat en hel del av inspirationen till sin bok- och tv-succé från just den.
Det gäller i hög grad även Robyn Youngs serie romaner om den skotska kungen Robert Bruce drygt 150 år tidigare. Även här slåss ätter och släkter om makten med de mest smutsiga och våldsamma medel, även om det inte finns drakar, vandrande vålnader, jättar eller gigantiska vargar. Frågan här gäller även om Skottland ska vara självständigt eller tillhöra samma kungamakt som England. I tredje delen, ”Riket”, leder vägarna till Bannockburn, ett slagfält som för lång tid ska avgöra var makten ska finnas.
Vägen dit är kantad med svek, blod och tårar. Robert Bruce, som verkligen inte själv är någon ängel, har fått erfara hur många som han trott vara obrottsligt lojala övergivit honom. Till en del får han skylla sig själv; Genom att mörda sin största rival till tronen, John Comyn, har han förstås skaffat sig fiender inom sina egna led. Han har dock fått betala ett högt pris och sett flera av sina närmaste i familj och släkt dödas och vanäras.
Han ger sig dock inte och nu när han ändå blivit Robert I av Skottland tänker han inte släppa tronen. Genom att bida sin tid och använda en synnerligen listig taktik möter han nu Edward II av England för en slutstrid, där inte minst skottarnas användande av så kallade ”schiltrom”, ett slags igelkottsformation, avgör.
Robyn Young berättar initierat och medryckande om den här tiden. Hon kan historien på sina fem fingrar och vet hur man får för länge sedan döda personligheter att leva igen. Det är på många sätt spännande och ödesmättat på ett sätt som matchar Iggulden. Tiden är grym (alltså som nu ungefär) och ett människoliv devalveras fort. Som ett enklare sätt att lära sig historia är det fenomenalt, även om man ska komma ihåg att källorna från den här tiden är knappa och motsägelsefulla. Fast visst är det bra mycket bättre att man numera avgör landskamper med en rund boll i stället fört med ett vasst svärd.
Hos BernardCornwell känns det emellanåt som om det är själva våldet som ska stå i centrum. det blir lite tröttsamt i längden att läsa om hur alla tas av daga på lika grymma som fantasifulla sätt. Det gäller även hans nya roman "Den tomma tronen" (Bazar), den åttonde översatta boken om den självgode "hjälten" Uthred. Det är annars välskrivet om en tid då saxare, vikingar och britter slogs om herradömet över öarna, och kampen stod mellan kristendomen och asatron.