Svårt att inte gilla Phoenix

Franska Phoenix är ett band som är svåra att inte gilla. Liksom alla artister som gör det svårt för en att beskriva dem utan att framstå som en idiot. Musiken bär på en oerhörd mängd referenser som ömsom smeker en medhårs, ömsom gräver gropar man inte kan ta sig ur med hedern i behåll. När man ett tag tycker att sångaren Thomas Mars låter som Prince, för att i nästa ögonblick stå och tänka ²drinkblandarelectronica² ­och sedan tänka högt ²skärp dig!²Mer hjärna än hjärta? Kanske, men inte live.KrautrockkänslaDet dyra, lyxiga soundet från senaste albumet Alphabetical är betydligt maffigare. Och även om man ägnade mer tid att titta runt på det snudd på fullsatta Katalin när bandet hamnade i några gamnackade loungefällor var det sävliga, lite överdrivet mondäna oftast åsidosatt.Redan i andra låten, singeln Run, run, run, får man den där känslan av svårslagen dynamik. Det låter helt enkelt oförskämt bra. Och framfört med en minst sagt förrädiskt avslappnad scenstil. Ett gäng taniga fransmän i slackerkläder som i slutet av låten plötsligt visar upp sitt muskulösa självförtroende med att låna in lite monoton krautrockkänsla för att nå ett mäktigt crescendo.Skön kontrastDen stora hiten Everything is everything drar förstås ned kvällens största jubel, men känns något pliktskyldigt framförd, och återkommer också i en mer än lovligt sjavig akustisk version bland extranumren.Desto roligare då att man ger sig på bastardlåten Funky squaredance med en inställning som är det närmaste dessa killar kommer ordet frenesi. Och när man kreverar i rena hårdrocksorgien är albumkänslan av glasbord, modemagasin och cocktailpartyn med översittarpop i högtalarna som bortblåst.Thomas Mars mellansnack är egentligen helt malplacerat, men en skön kontrast till hur band brukar låta på Katalin. Att få till ett slags stadiumkänsla från den lilla scenen (och med det klena, men väl använda ljuset) är stort i sig.Och får hjärtat att klappa lite extra.Fotnot: Phoenix spelar på Berns i Stockholm i kväll, onsdag.