Svart kvinnoskildring

Anna Mattssons nya roman De ensammas hus inleds med att 17-åriga Alexandra berättar för sin skolkurator att styvpappan Ivan har våldtagit och utnyttjat henne sexuellt sedan hon var liten.Snart rullas allt snabbt upp för läsaren genom Alexandras berättelse: Den där första våldtäkten som inträffade i en dusch på Rhodos när hon var elva år. Ivans löften att han skulle sluta om hon blev "normal". Att han försökte övertyga henne om att det var hennes fel, hon "kåtade" upp honom.Alexandra berättar för kuratorn, polisen och rätten om joggingturerna i skogen som han tvingade med henne på för att kunna våldföra sig på henne. Och om varför hon aldrig, under alla år, vågade berätta för mamma om det som pågick.´Fristående fortsättningDe ensammas hus är en fristående fortsättning på Anna Mattssons första roman Alexandras rum som berättade om Alexandra från det att hon är fyra år till att hon börjar gymnasiet. Den kom 1994 och fick mycket uppmärksamhet för sitt omskakande innehåll.Liksom i Anna Mattssons debutroman är ämnet här oerhört tungt. Våldtäkt och sexuellt utnyttjande har präglat Alexandras liv och vem hon har blivit. Men De ensammas hus berör mer än sexuella övergrepp. Nästan lika tydlig är skildringen av kvinnoförtrycket. Mot slutet tänker Alexandra att hon aldrig "vill träffa någon. Jag vet vad män vill: de vill ta kraften ifrån kvinnor". Det här säger hon inte bara på grund av vad Ivan gjorde mot henne, utan också för att hon har vuxit upp med en mamma och mormor som båda är nedtryckta av sina män. Ivan har under åren gjort hennes mamma till en hunsad kvinna, tömd på all kraft.Utsatt och ensamRomanen är därtill en skildring av att bli vuxen, att känna sig fel, utsatt och ensammast i världen. Även om Alexandras tankar är starkt formade av den uppväxt hon har haft är de till stora delar samma som för många unga.Trots att boken rör sig kring något av det svåraste en människa kan utsättas för andas den hopp om liv. Alexandra har under allt det som har tyngt henne en livslust som Ivan inte lyckades släcka. Som hon säger: "Han trodde han ägde min hjärna, men jag tänkte själv hela tiden, i smyg tänkte jag själv, vad snopet för honom."När hennes mörka hemlighet kommer ut i ljuset tar hon sina första stapplande steg som fri, till ett eget liv som hon får göra vad hon vill av. Det är en hisnande känsla som påminner läsaren om livets möjligheter.Inte helt trovärdigtMen det är krångligt att helt bestämma hur man ska ställa sig till De ensammas hus. Ibland känns både skeendet och Alexandras tankar lite flacka och inte helt trovärdiga. Jag kommer på mig med att i början tycka att Alexandra borde vara mer förstörd och inte så klar i sina överläggningar.Svårt att dömaSamtidigt är det svårt att döma. Det som kan verka orealistiskt kan vara en del av en verklighet man inte känner till. Ett exempel är försvararens uttalande under rättegången mot Ivan: "Du visste ju att han inte fick ha sex med dig. Varför gick du då med på det? Det vilar faktiskt på en kvinnas ansvar att dra gränser."För bara några år sedan hade man kunnat tycka att rättegångsscenerna inte var trovärdiga, att en advokat inte säger sådant till en tjej i en icke-fiktiv rättegång. Men efter de fall som har uppmärksammats de senaste åren vet man: Så där grym kan verkligheten vara. Alltför ofta försöker man rikta skulden mot offret, flickan, i stället för mot förövaren.PåträngandeDe ensammas hus är en snudd på outhärdlig läsning. Ibland är den så påträngande att jag vill lägga ifrån mig den, blunda och glömma vad jag läst. Inte för att Anna Mattsson berättar om övergreppen i närgången detalj, utan för Alexandras mörka tankar och att hon länge lägger skulden på sig själv. Endast romanens okuvliga övertygelse om att det finns ett ljust och vibrerande liv på andra sidan allt det där hemska gör det möjligt att fortsätta läsa.