Sven Delblanc i ära och minne

Var det deckarförfattare han avsåg att bli, Sven Delblanc, när han 1969 i dagboksromanen Åsnebrygga deklarerade att han nu skulle övergå till att bli skandalskrivare? Sommarens stora kulturdebatt har handlat om vem som döljer sig bakom pseudonymen Bo Balderson. I Stockholm har en känd vissångare pekats ut. Uppsalaprofessorn Bo Gräslund håller för sin del på ett mera tungviktigt och i romanförfattande mera förfaret namn. Frågan behandlas i boken En mästare förklädd - Sven Delblanc som Bo Balderson. Uppmärksamheten kan tyckas något post festum. Vem läser längre den på sin tid storsäljande deckarförfattaren? Eller kommer ens ihåg honom?

Men Sven Delblanc minns vi gärna. Det till denne parnassens gigant instiftade litterära Delblancsällskapet håller fanan högt och diktarens namn i ära. Fattas bara annat. Även om lite nyutgåvor av böckerna inte skulle skada. Nypåstigna, unga läsare kunde i så fall lättare än hittills få möta en berättare av det stora formatet. Sven Delblanc är och förblir en av det sena 1900-talets verkligt betydande epiker och författare.

Han var också en mycket uppskattad lärare och föreläsare i ämnet litteraturvetenskap. I den senare skepnaden, i universitetshusets sal IX, uppträdde han gärna med en ilsket röd halsduk. Den var placerad över nacken som stolan runt halsen på en präst. Den författarrollen hade Delblanc från Lars Ahlin, mot vilken han ofta polemiserade i sina böcker. Dagens samhälle skulle behöva flera frifräsiga predikanter av deras format. Kunniga och pålästa verbala ekvilibrister. Med tyngd i argumentationen.

Mitt första möte med Sven Delblanc ägde rum en morgon vid mitten av 1960-talet när jag var ordförande i Studenternas litteraturklubb. Jag ringde och frågade om han ville vara med i ett program vi skulle ha. Det ville han inte. Mer blev inte sagt den gången. Efteråt förstod jag att det var den tidiga timmen som fått telefonluren att uppträda så bryskt. Vid ett tillfälle långt senare hamnade vi bredvid varandra vid eftersitsen till ett program på slottet.

Sven Delblanc brukade undvika sådana sammankomster. En hörselskada från korpralåren i det militära hämmade honom. Men vi hade trevligt tillsammans och var bägge så försynta vi någonsin förmådde. Ett av samtalsämnena gällde pjäsen Den arme Richard på Dramaten och det svenska teaterklimatet. Möjligen spelade det in att Astrid Hedenius satt vid samma bord. Det var lätt att känna sig trygg i hennes närhet. Efter detta möte var det som om isen var bruten. Varje gång jag skrivit något uppskattande om Sven Delblanc, vilket inte var så svårt, brukade det, utan något följebrev, anlända en artikelstump för införande på Upsala Nya Tidnings kultursida. Och detta trots att det egentligen var Expressen som alltid hade första tjing. Det var en kontakt i det finstilta registret.

Årets utgåva av Delblancsällskapets årsbok är fylld med hågkomster som lyfter fram både privatmannen, diktaren, forskaren och debattören som fram till sin död 1992 var bosatt i Uppsala. Minnesbilder av Sven Delblanc heter skriften som är förnämligt redigerad av Lars Ahlbom. Den innehåller utom intryck från när det begav sig även ett tiotal brev med bland andra Ivar Lo-Johansson som mottagare, utdrag ur några av romanerna, fotografier och exempel på när Delblanc satt i garaget hemma i Sunnersta och var Strindberg. Det var hans egen självironiska kommentar till målandet. Fast förebilden var nog mera pastos i sitt förhållande till färgen.

Lumparkompisen Rolf Westling inleder med några situationsbilder från Kungliga Svea Livgarde under tidigt 1950-tal. Här återges den olycka i ammunitionsförrådet som fick Delblanc att lämna den militära banan. Något som dock inte innebar att intresset för försvarsfrågorna upphörde. Den minnesgode erinrar sig debattartiklarna i ämnet långt senare. I några till Westlings uppsats anslutande brev ger Delblanc flera förtroendefulla glimtar ur privatsfären och om författarskapets villkor. En liknande ogarderad hållning utmärker också skriftens övriga brev. De till Ivar Lo och Erik Beckman lyser upp i den dagliga verksamheten annars väl förborgade skikt inifrån och förmedlar detaljer som onekligen ger allt det veka i böckerna en signifikativ inramning.

I Ingemar Perups bidrag handlar det om vänskap rakt av och hos Jan Signeul är det frågan om en hyllning i litterär drapering. Hans-Göran Ekman har stannat till vid Sven Delblanc lärargärning och denna, om än från ett mera grundläggande perspektiv, behandlas också av Anders Vrethem i dennes upplevelser från realskolan av en ung vikarie som på kort tid fick ordentligt pli på sin klass. Här kan säkert dagens emellanåt uppgivna skolfuxar ta till sig ett och annat! Claes-Magnus Hugoh för sin del berättar om hur Sven Delblanc påverkat honom själv som gymnasielärare. Hugohs artikel är dessutom ett stycke exakt återgiven mentalitetshistoria från Uppsala vid mitten av 1960-talet. Det var då Ingemar Hedenius lade ribban för nivån på kulturdebatten. Inte bara i Fyrisstaden utan i hög grad i riket i stort. Och en tid när många försökte hitta en balans mellan filosofiämnet och studierna i litteraturhistoria för det egna existentiella spörjandet.

Lars Furuland skrev om Sven Delblanc i sina tidigare i år utgivna memoarer. Detta avsnitt, något bearbetat, ingår i årsboken, som även rymmer den minnesruna som publicerades i UNT i samband med Delblancs bortgång och där trojkan Thure Stenström, Kurt Johannesson och Bengt Landgren med auktoritet och skärpa belyser en forskar- och lärargärning av högsta klass och kvalitet. Allt som allt har det blivit en förnämlig skrift helt i linje med sällskapets syfte att hålla kulturpersonen Sven Delblancs minne vid liv.

Sven Delblanc i ära och minne

Sven Delblanc hörde till de kulturpersoner som i hög grad bidrog till Uppsalalivets intellektuella puls och han är nu ägnad en mycket läsvärd minnesskrift, skriver Bo-Ingvar Kollberg i artikeln.