Det låg mer i raderna ”jag brinner för det här permanent / aldrig för stunden / naturligt bunden med kärlek som cement” i Petters stora genombrottslåt Vinden har vänt än vad man först kunde ha anat. Under de 13 år han stått i rampljuset har han sällan varit störst och sällan skickligast, men alltid den som varit mest hängiven hiphopen. Det var genom hiphopen Petter fann sig själv och genom sin enorma kunskap, uppfinningsrikedom och sitt stora kontaktnät har han lyckats hålla sig kvar i hiphopens finrum under mer än ett decennium.
Därför känns det logiskt att det är han tillsammans med Sveriges mesta hiphop-dj, Dj Sleepy, som står för texten i Goda dagars magi som också innehåller fotografen Camilla Cherrys bilder på den svenska hiphopens framväxt sedan början av 90-talet.
”Detta är inte ett försök att göra den stora boken om svensk hiphops historia, det här är våra personliga upplevelser och minnen av hur vi fångades av en subkultur och fann våra identiteter” skriver Petter i bokens första text och menar det säkert. Men även om Goda dagars magi utgår från personliga upplevelser så blir det oundvikligen en bok om hela musikstilens historia i Sverige eftersom båda skribenterna levt och verkat mitt i hiphopen under hela dess framväxt.
Kapitlen handlar om viktiga personer inom svensk hiphop, som Feven, Jappe, Dr Alban och Swingfly, viktiga amerikanska rappare som besökt Sverige som Public Enemy och Pete Rock, viktiga platser som Kungsträdgården, Mega Skivakademi och Fryshuset och viktiga detaljer som skor och frisyrer. Det mesta av det viktigaste finns nämnt och man önskar att ambitionsnivån lagts lite högre. Inte mycket extra arbete skulle behövas för att det verkligen skulle bli den där stora historieboken. Egentligen krävs bara lite fylligare texter skrivna med lite större finess. Petter och Dj Sleepys kunskapsbank kombinerat med en skicklig skribents slutfinish.
Texterna fungerar nu också, men blir entoniga i längden. Dels för att de båda författarna inte är några stora prosastilister, men också för att alla texter har samma budskap i något varierade utföranden. Den här killen eller platsen eller tjejen eller gänget betydde massor och förtjänar ton av kärlek.
I stället för den heltäckande historiebok den kunde ha blivit är detta en hyllningsbok till kulturen, utövarna som helt saknar förbehåll och distans. Texten om Ken Ring är talande. Petter berättar att han och Ken har pendlat mellan att vara ”vänner och mindre bra vänner” men avslutar med att han alltid kommer att tycka att Hässelbyartisten är en ”fantastisk rappare” som ”skriver ”otroligt bra texter”.
Det är som att Petter och Sleepy suttit och tittat på Camilla Cherrys ibland väl enkla men oftast uttrycksfulla bilder, blivit sentimentala och valt att gräva ned alla stridsyxor och utelämna allt utom sin stora kärlek till hiphopkulturen. Det är en vacker tanke men blir lätt sömnframkallande i praktiken.