I ”Det sabbade åket”, den fjärde boken i serien som aspirerar på succé i kategorin tidig slukarålder, drabbas deltagare i traktens stora skidmästerskap av mystiska sabotage. Precis som i de tidigare böckerna börjar Stella utreda händelsen med sin klasskompis Gustav och löser till slut gåtan med lite hjälp av den hemliga dräkt som ger henne superkrafter och alter egot Stål-Stella.
Serien om Stål-Stella har ett fast persongalleri och ganska sympatiska ramar. Stellas återkommande samspel med den tama majsormen Maj-Britt von Ormenstråle, den är den enda som känner till hennes hemlighet, utgör till exempel väldigt fungerande transportsträckor.
När mysteriet till slut är löst har vi lärt oss att det är farligt att gapa efter för mycket, och att man ska betraktas som en riktig svensk trots att man har utländsk (eller tja, norsk) härkomst.
Sensmoralen drar som så ofta i genren mot det övertydliga, men är sympatisk. Stämning i serien drar mer mot trivseldeckare än mot superhjälteepos, och det skulle möjligen vara lyckat att låta den tematik som titelpersonen representerar utvecklas lite snabbare. Ingrid Flygares bilder backar vidare upp texten på ett fint sätt, men skulle också kunna få ett större spelrum för att bidra med ett lite extra mervärde, något som är fullt görligt också utanför den renodlade bilderboken.