Talande tomhet om förlust

Tsunamin annandagen 2004. Man minns nyhetssändningarna från de skövlade stränderna och från sökandet efter överlevande; från ceremonierna då kistorna med de avlidna så småningom nådde hem till Sverige. Förläggaren och poeten Jonas Modig miste sin vuxne son i denna katastrof, en händelse som han gestaltar i sin nya diktsamling Annandagar.
Kanske lite förvånande skriver han: "Vi trodde länge att du var försvunnen, / utdragen långt till havs av dessa krafter / som ingen föreställt sig skulle kunna dyka upp. / Det fanns en sorts försoning i den tanken, /?/". Sonens kvarlevor återfanns till sist. Men frånvaron av en kropp att jordfästa skulle således inte ha setts enbart som en förlust, utan helt enkelt som ett tecken på att havet redan hade ombesörjt begravningen. Detta är en återkommande föreställning i dikterna: utplåning och död innebär samtidigt ett uppgående i något annat; något större, såsom havet.

Men man urskiljer knappast några religiösa övertoner i Annandagar. Istället är det naturen som utmålas som människolivets vidare sammanhang: växtlighet som år efter år spirar och vissnar; vågor som aldrig upphör att slå. När Modig återger hur bäcken efter några osedvanligt heta dagar sinar och "ett pärlband" av kantareller torkar sönder innan de knappt har hunnit sticka ur jorden, associerar man lätt till sonens alltför korta liv. Kantarellernas växt, bäckens vatten, sonens dagar, framstår som parallella företeelser; människans och naturens villkor utmålas som gemensamma. Det är ett trösterikt synsätt.

Till stor del utgörs Modigs poesi av naturlyrik från trakterna kring sommarstugan vid Vättern. Här har diktjaget tillbringat mycket tid tillsammans med familjen, och iakttagelserna från livet i markerna återges omväxlande med minnen av sonen i olika åldrar. Visst anspelar titeln på dagen, "annandagen", för katastrofen, och i ett knappt tiotal dikter berättas det sakligt om omständigheterna kring sonens och dennes flickväns möte med vågen, och om de anhörigas senare resa till Khao Lak och de syner som mötte dem där: uppsamlingsplatserna mellan vilka de dödas kroppar tycks ha fraktats som kollin, anslagstavlorna fyllda av fotografier av saknade ungdomar. Men främst kretsar samlingen kring den vardag som efter hand infinner sig efter olyckan och beskedet om sonens död, och kring diktjagets sorgearbete. Livet fortsätter men blir sig aldrig mera likt; hädanefter består det av idel "annandagar".

Iögonfallande är de många tomma sidorna i Modigs bok: ett, ibland två eller tre blanka blad följer, till synes slumpartat, efter varje dikt. Tillsammans utgör de en talande tomhet som ordlöst men effektivt gestaltar den saknad som sonen och alla de människor vilka förolyckades i tsunamin lämnade efter sig. Dessa vita sidor speglar därmed samlingens många negationer och uttryck för tystnad och utplåning: "Tystnaden växte till ett dån / från Pearl Village Hotel och ambassaden i Bangkok, / från det som inte längre var strand, / inte något annat heller."
I ett nedskruvat tonläge och med precisa ord och enkla men uttrycksfulla metaforer förmedlar Modig att, som Pär Lagerkvist uttryckte det, "Allt är givet människan som lån". Dikterna handlar om det svåra men nödvändiga i att förlika sig med detta. De är vackra och mycket berörande.

Talande tomhet om förlust

I ett nedskruvat tonläge och med precisa ord och enkla men uttrycksfulla metaforer förmedlar Jonas Modig erfarenheterna av sonens död i tsunamikatastrofen 2004, skriver Maria Wennerström Worne.