För att vara en så tillbakadragen författare står Peter Høeg i en förvånande utsträckning i vägen för sin egen text. På samma sätt som Björn Ranelid maniska pladdrande står mellan honom och hans läsare smyger den försynte Høeg, efter år av tystnad, fram ur sitt gömsle och droppar någon oskyldig mening om new age eller meditation och utan att man riktigt är medveten om varför blir man irriterad på hans magiska realism och läser den som en programförklaring för spikmattor, esoteriskt te, klangterapi eller någon annan svävande provokation. Så är det i varje fall för mig.
Att Peter Høeg så starkt förknippas med sin text beror förmodligen också på att han med det internationella genombrottet med Fröken Smillas känsla för snö blev en självklar portalfigur för de framgångar skandinavisk litteratur har skördat de senaste två decennierna. Och det är ju knappast något man vill anklaga honom för.
Dessutom är problemet inte av någon större betydelse, för Peter Høeg besitter kvaliteter som gör att hans text nästan alltid vinner över sin författare.
Nyutkomna Elefantskötarnas barn följer mönstret. Under de första kapitlen irrar en störande högdragen självmedvetenhet omkring mellan raderna och den dörr mot storslaget medvetande som romanens unga huvudperson, fjortonåriga Peter, vill förklara för läsaren. Men sedan brister dörrens gångjärn och läsaren är hjälplöst förlorad i Høegs bubblande berättande.
Också i övrigt känns Elefantskötarnas barn bekant: deckarmomenten, barnets perspektiv, de nästen övermänskliga förmågorna, den nordiska exotismen, det våldsamma krängandet. Allt finns med. Peter Høeg är grandios och alldeles egen.
Berättaren Peter lever tillsammans med sin syster Tillte, sin bror Hans och hunden Basker i en prästgård på Finø, som miljömässigt skildras med en storslagen träffsäkerhet som inte står långt efter Carsten Jensens magnifika Marstal i Vi de drunknade.
När det tvivlande, och sorgligt mänskliga, prästparet till föräldrar plötsligt försvinner blir syskonen tvungna att ge sig ut på ett äventyr för att återerövra såväl barndom som familjenamnets ära. I vägen står internationella terrorister, representanter för flertalet världsreligioner, sociala myndigheter, pragmatiska sexarbetare, kärlekssvultna och hetsätande poliser och blåblodsfetischister. För att bara nämna ett fåtal av de hinder och trampoliner som den lovande fotbollstalangen Peter måste passera. I vanlig ordning är berättelsens myllrande nu viktigare än fabeln i sig.
Möjligen kan man tillägga att den civilisationskritik som brukar genomsyra Peter Høegs berättelser har fått en ljusare botten. Det är inte otänkbart att hårdnackade Høeg-entusiaster besväras av en gladare, möjligen liknöjd, författare. Själv är jag alldeles för tagen av att Høegs nästan megalomant sprudlande prosa faktiskt fungerar för att kunna bry mig om en så liten detalj.